Ingen ska kunna säga ”jag visste inte”!
Att på djupet ta del av ett asylärende är en omskakande upplevelse. Bilden av en rättssäker process där den asylsökande får stöd att lyfta fram sina asylskäl och dessa sedan noga och insiktsfull bedöms, faller i bitar. Politikernas tal om ”människor utan asylskäl” och ett ”nej skall vara ett nej” framstår som en populistisk retorik utan verklighetsförankring. I detta politiserade spel är migrationsverket och migrationsdomstolarna de aktörer som möter de asylsökande och kommer att avgöra deras framtid. Ett spel med livet som insats för många av dem som sökt asyl i Sverige.
Bakom dessa aktörer finns regeringen och de politiska partierna, ett delat civilsamhälle och ett informationsflöde med motstridiga signaler. Att tydliggöra situationen och lyfta fram den bristande rättssäkerhet känns i det läget nödvändigt.
Vi är fem av de hundratusentals som mött och hjälpt flyktingarna sedan 2015. Det vi förmedlar är våra egna, våra flyktingvänners och våra ”kollegors” erfarenheter, tillsammans med fakta och analyser byggda på forskning och offentlig statistik.
Texterna i den här boken visar vad som har skett sedan 2015:
- En förskräckande rättsosäkerhet i själva asylprocessen i alla instanser, dvs. Migrationsverket, migrationsdomstolarna och migrationsöverdomstolen.
- Återtraumatisering av ensamkommande barn och ungdomar genom flyttningar, förlängd asylprocess och avslag.
- Systematiska brott mot konventionen om mänskliga rättigheter liksom mot barnkonventionen.
- Sekundär traumatisering bland hjälparna som maktlösa åsett hur deras bonusbarn och vänner hanterats.
- Minskad tillit till politiken och rättssystemet från alla berörda.
Vi har gjort den här boken för att ingen ska kunna säga ”vi visste inte”. Alla berörda, riksdagsledamöter, ministrar, myndighetspersoner med flera, får nu möjligheten att sätta sig in i hur verkligheten ser ut.
Vi vet att Sverige inte heller tidigare varit nådiga mot asylsökande. Vi har bussat dem tillbaka till Bosnien, vi har låtit USA frakta dem till tortyr i Egypten, vi har lämpat av apatiska barn på flygplatser. I undantagsfall har vi godkänt att ta emot en stor andel asylsökande från vissa länder, som Chile 1973 och Syrien 2015.
Vi anser att den riktiga flyktingkrisen kom den 24 november 2015 när regeringen aviserade att Sveriges asylpolitik skulle ligga på EU:s miniminivå och strax därefter deklararade att 60 000 – 80 000 av de asylsökande skulle få avslag. Den bekräftades sommaren 2016 när den tillfälliga lagen röstades igenom och flyktingar degraderades från medmänniskor till ovälkomna bördor.
Vi anser att denna flyktingkris var onödig: Om den tillfälliga lagen inte gällt retroaktivt. Om vi på ett humant sätt tagit hand om dem som redan kommit innanför våra gränser. Om de många ensamkommande barnen fått sina uppehållstillstånd tidigt. Om vi i civilsamhället hade getts en chans att jobba med integration i stället för med livräddande insatser.
Som gode män, kontaktpersoner, hjälpare har vi haft kontakt med ett stort antal flyktingar, i första hand ensamkommande ungdomar med afghanskt medborgarskap. Vi har läst ett stort antal utredningar, beslut och domar som gällde både sådana som vi känner andra där vi blivit informerade av andra hjälpare. I sociala media, i rapporter och på hemsidor har det under åren samlats ett stort antal exempel på rättsosäkerhet.
Vi har sett hur praxis har förändrats utan stöd i lagen och hur oerfarna handläggare har gjort undermåliga utredningar som accepterats i alla instanser. Vi har sett hur man underlåter att pröva familjebarns asylskäl och hur ett ångestfyllt barns osammanhängande berättelse tolkas som påhittad.
Vi har sett hur Migrationsverkets handläggare medvetet bryter mot konventionen om mänskliga rättigheter då konvertiter, ateister och hbtq-personer uppmanas att dölja sin tro, otro eller sexuella läggning.
Vi har sett hur handläggare utgått från sina egna värderingar, sina egna uppfattningar när en berättelse bedöms. Vi har sett hur handläggare saknar relevant kunskap om utvisningslandet och dess kultur.
Vi har sett hur alla handlingar bedöms ha lågt bevisvärde, i alla instanser: läkarintyg om psykisk hälsa, intyg från skolhälsovårdspersonal, socialtjänst och lärare om ålder, tazkiror och pass, skolbetyg och vaccinationsintyg från hemlandet.
Vi har sett hur vissa juridiska ombud ägnat minsta möjliga tid åt sina ärenden. Vi har hört tolkar som inte förstår vad den asylsökande säger, eller som vägrar att ta vissa ord i sin mun och på så sätt ändrar den asylsökandes historia. Vi vet att nämndemän inte är tillräckligt förberedda och att deras beslut är politiskt färgade.
Vi har sett hur domstolarna bara accepterar Migrationsverkets utsagor, utan att göra egna självständiga bedömningar.
Vi har inpå bara huden upplevt hur Migrationsverkets handläggare gjort allt för att göra personer utvisningsbara.
Vi vet att asylprocessen är som att dra en lott i en tombola. Framgången bestäms av faktorer du inte kan påverka: Vem som tog emot asylansökan, vilket datum man blev registrerad, vilket kontor man tillhör, vilken handläggare och tolk man får, vilken domare och vilka nämndemän man får.
Allt detta har redan beskrivits i media, i rapporter[1] och böcker[2] som tillställts alla riksdagsmän, i brev som skickats till politiker. Att det skulle vara okänt för till exempel justitie- och migrationsministern är otänkbart. Det betyder att detta sker med regeringens goda minne.
Vi vet att flyktinglägren i Grekland är katastrofala. Ändå säger regeringen att ”Vi gjorde så mycket 2015 så vi kan inte ens ta emot några barn från Grekland 2020.” Vi ligger på EU:s miniminivå när det gäller att ge uppehållstillstånd till flyktingar – dvs. långt under genomsnittet. Hur kunde detta hända? Likheterna med 30-talet är obehagligt stora.
Sverige mars 2021
Referenser
[1] Min mamma är blind på ena örat och min pappa odlar bomber”. Rapport om rättsosäkerhet i asylprocessen för ensamkommande barn och unga. #Vi står inte ut 10.9.2017. https://www.mynewsdesk.com/se/number-vistaarinteut/documents/rapport-om-raettsosaekerhet-i-asylprocessen-foer-ensamkommande-barn-och-unga-70084
[2] Eriksson, Thord. Dom som stod kvar. Natur & kultur 2019. 240 s. ISBN 9789127159341