”Alla har flytt för att rädda sina liv, inte för att få ett bättre liv i ett välfärdsland. … Berättelserna vi fått ta del av är trovärdiga och helt unika för varje individ.”

Krismottagningen inom Skyddsvärnet i Göteborg byggdes upp 2015, för att hjälpa unga ensamkommande flyktingar med kris- och stödsamtal. De totalt över 3 000 behandlingssamtal som vi haft har gett en djup och bred insikt i de ungas situation och historia, hur de mår, och hur de behandlats i asylprocessen. Genom arbetet vid Krismottagningen kan man vidga perspektivet till en bild av hur vi i Sverige tagit emot dessa unga.

Författare Birgitta Göransson. Version 24.3.2021. Bild: okänd konstnär.

Hjälparna i civilsamhället och bland professionella har försökt motverka avhumanisering och rättslöshet. Men de har traumatiserats av att de värderingar och konventioner de trott gällde i Sverige inte gäller. Tilltron till politiken är skadad.

Politikerna är rädda för att signaler om humanism ska locka hit flyktingar. Istället har de konsekvent skickat signaler som stärker främlingsfientlighet och visat att här finns inte längre lika rättigheter för alla människor. Här mäts människovärdet i pengar, bara de nyttiga är välkomna. Vi har fått en migrationspolitik utan humanism.

Skyddsvärnets krismottagning i Göteborg

Skyddsvärnet i Göteborg bildades 1914 och har sedan dess arbetat med att stödja olika socialt utsatta grupper med olika insatser. Krismottagningen byggdes upp 2015 av 10 legitimerade psykologer, socionomer och leg. psykoterapeuter för att ge kris- och stödsamtal. Majoriteten var pensionärer. Vi ville alla göra en insats som professionella volontärer för att hjälpa en grupp unga människor i ett läge när samhällets resurser var hårt ansträngda. Tillsammans har vi en bred och mångårig erfarenhet av behandlingsarbete med olika patientgrupper inklusive flyktingar inom olika myndigheter och förvaltningar, psykoterapimottagningar och idéburen verksamhet.

Vid starten tog Krismottagningen enbart emot ungdomar boende på något av de 14 mindre ungdomsboenden som skapats av en grupp idéburna organisationer i samverkan. När Göteborgs stad slutade köpa dessa platser och de fick läggas ner, tog vi emot ungdomar oavsett boendeform. De hade ännu större behov av stöd när de psykosocialt välfungerande boendemiljöerna stängdes.

Mottagningen var organiserad inom Skyddsvärnets socialmedicinska enhet och vi hade möjlighet att konsultera en psykiater när det behövdes för bedömning och medicinering. Krismottagningen fungerade som ett komplement till offentlig vård, och vi samarbetade vid behov med BUP, Flyktingmedicinska mottagningen och Flyktingbarnmottagningen. Eftersom vi arbetade ideellt tog vi emot klienter i den omfattning de önskade och orkade. Totalt har vi givit drygt 3 000 behandlingssamtal åren 2015 – 2020 till bortåt 200 ungdomar; under 2020 i mycket begränsad omfattning på grund av coronapandemin.

I huvudsak arbetade vi psykoterapeuter med kris- och stödsamtal, men handledning av personal, frivilliga familjehem och fadderfamiljer förekom också. För att sprida kunskap hade vi föreläsningar. Politiker informerades om målgruppen och konsekvenser av den tillfälliga lagstiftningen via brev till ansvariga ministrar, riksdagspolitiker och lokalt ansvariga politiker. Även tjänstemän inom Socialtjänsten i Göteborg fick information.

Ungdomarna

De flesta ungdomarna på Krismottagningen har kommit från Afghanistan eller varit afghaner som bott hela livet som flyktingar i Iran eller i vissa fall Pakistan. En del kom från Somalia och Syrien och enstaka från Irak eller Eritrea. De enstaka flickor som varit aktuella har utsatts för upprepade våldtäkter, hedersrelaterade mordhot och har flytt från tvångsäktenskap och misshandel. Behandlingssamtalen genomfördes med telefontolk och i enstaka fall tolk i rummet när det behövdes. Senaste åren har de flesta unga kunnat tala svenska.

De flesta pojkar som flytt från Afghanistan har tvingats på flykt sedan familjen, oftast fadern, utsatts för våld och de själva riskerat samma öde, eller att de vägrat ansluta sig till talibangrupper och lära sig om Jihad. De ungdomar som vuxit upp i Iran som flyktingar tillsammans med sina föräldrar har flytt eftersom Iran utvisade dem tillbaka till Afghanistan om de inte lät sig rekryteras till soldater i den iranska armén. En del har flytt tillsammans med familjen. Under flykten kan de ha tappat kontakten med familjen. Vi har fall där familjen skjutits till döds under flykten eller gripits och skickats tillbaka till Afghanistan eller Iran.

De ungdomar vi mött har samtliga varit med om många och mycket svåra trauman. Exempelvis har fäder och farbröder avrättats av talibaner eller Al Shabaab inför deras ögon eller förts bort med hot om att de ska återkomma och hämta äldste sonen. De unga har flytt i all hast från en kaotisk och farlig situation, ibland ombedda av mödrar och släktingar. I några fall har hela deras familj mördats då de själva var borta från hemmet. En del har utsatts för misshandel under hela uppväxten, av sina fäder eller andra vuxna i byn, när de unga inte aktivt gått till moskén eller velat gå i koranskolan. En del har stötts ut ur bygemenskapen och misshandlats av andra vuxna och mobbats av andra barn. Många av de unga männen har utsatts för sexuella övergrepp av vuxna. Någon blev vittne till när vännen våldtogs av byns imam. Familjen med den våldtagne sonen stöttes ur bygemenskapen och måste lämna byn. Det är en stor skam att bli våldtagen.

Under flykten har en del misshandlats svårt, våldtagits, placerats på tvångsinstitution eller fängelse där de kedjats och trängts ihop med allvarligt sjuka, fått mycket lite mat men utsatts för desto mer misshandel med piskor och käppar av fångvaktarna. En del har upplevt ren tortyr. Många som flytt över havet har svåra upplevelser av att se människor drunkna. De har ofta varit tvingade att försöka ta sig över havet flera gånger.

Alla har flytt för att rädda sina liv, inte för att få ett bättre liv i ett välfärdsland. De flesta har inte haft någon plan på att söka sig just till Sverige utan att nå något land i Europa.

Ingen av de ungdomar vi mött på mottagningen har haft någon kriminell identitet eller missbruk vid ankomsten. Enligt vår bedömning har alla i stort sett varit i den ålder de uppgivit. I Afghanistan registreras ofta enbart året man föds, fadern och farfaderns namn och orten man är född i. Man känner ofta inte till sin födelsedag och familjen har aldrig talat om den.

Behandlingsarbetet

Genom att  göras genom en idéburen organisation som Skyddsvärnet har det psykoterapeutiska arbetet kunnat anpassas helt efter de ungas behov. Behandlingskontakten är frivillig och kan prövas under några samtal. Om behandlingen avslutas kan den unge vid nya kriser återkomma till samma terapeut. Längden på samtalen och mängden samtal anpassas till den enskildes behov i ett samarbete mellan psykoterapeuten och den hjälpsökande. En förutsättning för krisbearbetning är att en tillitsfull behandlingsrelation skapas. Vid Krismottagningen bygger den på trygghet och kontinuitet och begränsas inte av geografiska eller åldersmässiga hinder och påtvingade separationer. Behandlingen kan fortsätta även om den unge fyller eller skrivs upp till 18 år och oavsett om han bor på ett ungdomsboende eller inte.

Behandling pågår så länge den unge och psykoterapeuten bedömer att den behövs eller så länge den unges livsomständigheter gör den möjlig att upprätthålla. Exempelvis kan den unge av Migrationsverket efter åldersuppgradering flyttas långt bort från Göteborg till ett asylboende där han varken kan fortsätta skolan eller behandlingskontakten. Vi har mött motiverade unga som trots timmars resväg varje gång ville och försökte åka från asylboendet till skolan och sin psykoterapeut. Men respengar saknades och Skyddsvärnet hade inte resurser. Psykologen skrev intyg om behovet men det fanns inte medel till bussbiljett på asylboendet. Socialtjänsten ansåg sig inte kunna bistå med respengar eftersom han var placerad på Migrationsverkets asylboende.

Asylberättelser

Berättelserna har växt fram i den takt de unga klarat av att berätta. Ofta krävdes många samtal. Under berättelserna visade de ofta stor vånda inför traumatiska upplevelser såsom, ångest, sorg och förtvivlan. De kunde gråta ohejdat så att samtalet måste avbrytas, eller bli stumma. Några fick medvetanderubbningar, föll ihop och kunde inte kommunicera.

Många saknar språk för att uttrycka känslomässiga tillstånd. Orden saknas helt enkelt i deras språk. Psykisk ohälsa beskrivs ofta i kroppsliga symtom. Minnen kan komma efter mycket lång tid av regelbunden och trygg kontakt.

Homosexualitet är ett område som är djupt skambelagt i deras kultur och betraktas som en psykisk sjukdom. En del har flytt efter att deras homosexuella läggning uppdagats. De har misshandlats eller stötts ut från familjen. De har svårt att tala om den även i kontakten med oss. Vid första intervjun på Migrationsverket kan de oftast inte ta upp det. De vill ha hjälp från vår läkare att få en medicin mot denna åkomma. Berättelserna vi fått ta del av är trovärdiga och helt unika för varje individ.

Målgruppen ensamkommande ungdomar är extremt separationsskadad eftersom de tvingats lämna alla trygga relationer i sitt hemland och ofta förlorat dem efter mord och avrättningar. De beskriver hur fint det var att bli välkomnad i Sverige och möta engagemang och stöd av volontärer, god man och kontaktmän på ungdomsboende. Någon sa ”Jag kände mig inte längre som ett djur utan som en människa”. De visade stor glädje över att få studera och gå till skolan. En pensionerad lärare som var läxläsare på Skyddsvärnet sa ”Det är som att ha roliga timmen när man hjälper de här ungdomarna”.

Ungdomarna sökte Krismottagningen för att få hjälp med sömnstörningar, ångest, mardrömmar och flashbacks av trauman. De fick sätta ord på sina upplevelser i en trygg situation. Vi förklarade att deras reaktioner inte är orsakade av psykisk sjukdom utan är normala reaktioner på extrema upplevelser. I behandlingsrelationen kunde de berätta allt och blev sedda. Vi hade sekretess och de kände sig trygga. Vi arbetade med att stärka deras självkänsla, påtalade deras styrkor och lärde dem copingstrategier som kunde minska oron. I början av vår verksamhet under år 2016 kunde vi se ungdomar utvecklas och mogna. Den psykiska hälsan blev bättre. Kontakten med Krismottagningen kunde avslutas.

Genom engagerade svenska volontärer som erbjöd allahanda stöd som läxläsning, språkkafé, boende, god man-stöd, fritidssysselsättning och dessutom en personlig relation fick de nya trygga anknytningspersoner. Integrationen startade snabbt efter ankomsten. Ungdomarna fick alltmer tillit, och upplevde att de var värda något.

När asylprocessen kom igång, och de såg hur kamrater upplevt en plågsam asylintervju och blivit åldersuppskrivna, så ökade stressen och ångesten inför alla oförutsedda påfrestningar som kunde komma. De återkom till Krismottagningen eller kom som nya patienter efter att tidigare ha varit stabila. Asylprövningen i sig innehöll en mängd nya traumatiserande situationer som långa väntetider, asylintervju och åldersbedömning. Socialtjänstens beslut bidrog till ytterligare problem.

Traumatiserande situationer i asylprocessen

Väntetider

De långa väntetiderna har varit mycket plågsamma. Oron växer, rädslan att skickas tillbaka väcker dödsångest och stressen ökar. Enligt EU:s asylprocedurdirektiv ska asylprocessen ta sex månader, under särskilda omständigheter kan den förlängas till tolv månader men absolut inte längre än 18 månader. Vi har haft fall som väntat i 24 månader innan de kom till första intervjun, då i sämre psykiskt skick inför den intervjun som är den viktigaste i deras liv. De unga som kom till Sverige 2015 har i många fall fått vänta totalt 4 à 5 år, alltså över 50 månader på sitt slutliga asylbeslut.

Asylintervjun

Asylintervjun blev en chock för många. Stressnivån var mycket hög efter den långa väntan med konstant rädsla att bli utvisad och dödad i hemlandet. En del klarade väntan bättre. De hade starka psykiska försvar, förträngde minnen, behärskade sig och fungerade någorlunda under intervjun. Alla ställde höga prestationskrav på sig själva och ville kunna svara på alla frågor. Lång tid hade gått sedan de lämnade sin berättelse vid ankomsten.

Under stress fungerar inte minnet som vanligt. Under krigs- och flyktförhållanden blir allt förvirrat och flyter samman. Då blir det svårt att minnas exakt när, var och i vilken ordning saker och ting hände. Efter plötsliga och oväntade händelser minns vi ofta knivskarpt det centrala i händelsen, som dödshotet, misshandeln eller ögonblicket då båten började ta in vatten, medan det som hände före eller just efteråt lätt suddas ut. Hjärnans minnescentrum försöker sedan rekonstruera händelseförloppet så att berättelsen ska få mening. Men hjärnan får då pröva sig fram och ändrar sig ibland för att sammanhanget ska bli rimligt. Allt det sker oftast utan att vi själva är medvetna om det. Minnen av grymma övergrepp som tortyr eller grova sexuella kränkningar kan vara svårt att närma sig överhuvudtaget eftersom de väcker mycket skam och smärta. Att berätta om traumatiska händelser är svårt. Många har blockerat minnena, och de kommer fram endast i en lugn och trygg situation där man känner tillit till den man samtalar med och känner sig respekterad.

Migrationsverkets utgångspunkt för asylintervjun tycks vara att alla ljuger om de inte kan berätta om alla detaljer. Den unge måste bevisa att han talar sanning genom att kunna svara på en mängd detaljerade frågor. Utfrågningen påminner mer om ett polisförhör med snärjande frågor, där man ska beslå den intervjuade med lögner, än en intervju där en asylberättelse ska fångas upp. Intervjufrågorna vilade inte på kunskap om hur minnet fungerar under upplevelser av trauma, inte heller på kunskap om bemötande av människor i kris. Ungdomarna skulle i en för dem fientlig atmosfär berätta om det värsta de varit med om, sådant de knappt kunde sätta ord på och som väckte stark ångest och skamkänslor. Att berätta det svåraste man upplevt och inte bli trodd har skadat ungdomarna.

Vid genomläsning av avslag på asyl har skälen i de flesta fall motiverats med att den unge inte kunnat lämna en tillförlitlig historia. Under åren som gått har Migrationsverket krävt allt starkare bevis. Handlingar som godkändes tidigare underkänns numera.

När de unga återkom till våra behandlingssamtal efter intervjun på Migrationsverket var många förtvivlade över att de inte förstått eller inte kunnat svara på frågorna. Några var upprörda över tolkar som inte kunnat deras språk. I en del fall var handläggarens missuppfattningar tydliga. När den unge försökte korrigera vägrade handläggaren ändra.

Under vår kontinuerliga kontakt och på grund av den långa väntetiden har vi haft många samtal med den unge. Vi fått fylliga, detaljerade och trovärdiga berättelser. Vi har därför skrivit yttranden till både Migrationsverket och domstolen inför överklagade asylprövningar för att ge myndigheterna ett bättre underlag för bedömningen. Migrationsverket har i majoriteten av fallen inte beaktat våra yttranden och endast i enstaka fall har domstolen ändrat Migrationsverkets beslut. Domstolen tycks schablonmässigt följa Migrationsverkets avslag. Man gör i ytterst få fall en egen prövning av Migrationsverkets bevisvärdering.

Migrationsverket gjorde 2016 en egen uppföljning av sina beslut[1]. Man sammanfattade med ”att den rättsliga kvaliteten i asylbesluten inte är tillfredsställande”. 42 procent av besluten var för dåligt motiverade, 15 procent var felaktiga eller diskutabla. En motsvarande uppföljning 2017[2] visade på vissa förbättringar, men omfattningen av felaktigheter var fortsatt stor. Sedan dess har man slutat med denna typ av uppföljning.

Krismottagningens erfarenhet av åldersbedömningar

Vår samlade erfarenhet är att de åldersbedömningar som genomförts av Migrationsverket vid våra patienters asylansökan inte följer råden från Statens medicinsk-etiska råd. Migrationsverket väger inte in andra professioners bedömningar när de ska bedöma den unges ålder och respekterar inte principen om the benefit of the doubt. Det har vi erfarit när vi läst deras beslut i samband med överklagning till Migrationsdomstolen. Vi har gjort en del åldersbedömningar och skickat intyg till Migrationsdomstolen i de fall vi haft en lång kontakt med den unge. Ofta har vi också inhämtat synpunkter från andra som mött den unge under lång tid, lärare, socialsekreterare, god man och kontaktpersoner vid boenden. I enstaka fall har domstolen vägt in våra synpunkter och ändrat Migrationsverkets beslut och uppgradering, men i de allra flesta prövningar tycks Migrationsdomstolen inte alls göra någon egen bevisvärdering utan följer schablonmässigt Migrationsverkets bedömning.

De flesta av de ungdomar vi mött har skrivits upp i ålder till 18 år, ibland från 15 år. Att inte bli trodd när man uppger sin ålder påverkar den unge starkt. Åldern är en del av identiteten och att bli ifrågasatt och indirekt beskylld för lögn bidrar till att de tappar tillit och hopp. Det är också en kränkning av deras mänskliga rättigheter.

18-årsgränsen

Andra påfrestningar som allvarligt försämrade ungdomarnas psykiska hälsa var att 18-årsgränsen också utsatte dem för en mängd nya svåra separationer. När de fyllde 18 år eller bedömdes som 18 år skrevs de utan varsel ut från ett tryggt ungdomsboende där de ofta hade utvecklat nya anknytningsrelationer till kontaktpersoner. De fick inte behålla sin gode man som i många fall blivit en mycket viktig och trygg vuxen relation. De måste byta socialsekreterare från en som var expert på att hjälpa ungdomar till en okänd som arbetade med vuxna. Behandlades de inom BUP måste de skrivas ut.

Socialtjänsten i Göteborg ansåg sig inte ha något ansvar att hjälpa dessa ungdomar eftersom de skrivits upp till 18 år, trots att åldersbedömningen inte vunnit laga kraft. Vi har även fall som haft afghanskt pass som visar att de är 15 år. Migrationsverket avfärdar passen utan att bevisa att de är förfalskade eller på annat sätt ogiltiga. De hänvisar till sin uppfattning att offentliga handlingar från Afghanistan har lågt bevisvärde.

Socialtjänsten följer bara Migrationsverkets åldersbedömning utan att göra en egen värdering vilket inget hindrar dem att göra. De väljer bort att följa sin egen praxis som generellt innebär ansvar för ungdomar upp till 21 års ålder. De bortser från Barnkonventionen, som under åren 2015 till 2019 skulle beaktas vid alla beslut om barn, och som från 2020 är en bindande lag. Socialtjänsten påverkades i majoriteten av fallen inte heller av våra yttranden om behov av stöd och trygghet i basomhändertagandet. Trots dessa centrala beslut inom Socialförvaltningen i Göteborg kunde en del socialsekreterare göra individuella bedömningar i de fall där vi var engagerade. I samarbete kunde vi få dessa unga att resa sig, fungera bättre och fortsätta skola eller arbete.

Förändring av den psykiska hälsan

Under tiden vi varit verksamma har vi kunnat se hur de unga ensamkommandes psykiska ohälsa ökat. De har rest sig efter besvikelser och krisreaktioner, återkommit i balans och kunnat fortsätta skolan eller arbetet. När tillvaron återigen blev oförutsägbar och osäker med nya väntetider och prövningar tappade de fotfästet och deras funktionsnivå blev allt sämre, vilket blev tydligt i de årslånga kontakter vi hade. Tilliten och hoppet grusades, och gamla trauman väcktes till liv. Sömnstörningarna ökade, koncentrationsförmåga och minnet försämrades, maktlösheten ökade liksom symtomen på depression och suicidtankar. De kroppliga symtomen på stress ökade också, med huvudvärk, håravfall, ångest, panikångest och ätstörningar. Kroppen är för många språket för att uttrycka det psykiska lidandet.

I särskilt sårbara fall kunde Migrationsverkets tolkning av deras berättelser, åldersbedömningar och överflyttningar från ett tryggt boende till ett asylboende leda till allvarliga suicidförsök. De kognitiva funktionsstörningarna påverkade skolprestationer till det sämre och de unga hade svårt att minnas avtalade besök m.m. För varje ny prövning minskade kapaciteten. En del slutade skolan, när de blev hemlösa. De frivilliga familjehemmen och även andra boendeformer skapade av ideella sektorn blev avgörande för att förhindra ytterligare försämring. Även andra volontärinsatser som exempelvis läxläsning, språkcafé och idrottsaktiviteter och andra möten med engagerade medmänniskor gav ungdomarna tillbaka känslan av människovärde.

Vårt behandlingsarbete har under åren blivit alltmer suicidförebyggande. Konsultationer hos vår psykiater ökade. Ungdomarnas behov av medicinering likaså. Vårt arbete har fått vidgas att omfatta alltmer psykosociala insatser. Vi fick hjälpa dem genom att mobilisera och samarbeta med advokater, socialtjänst, skolan, sjukvården och ideella krafter. Men vi har givetvis också positiva exempel på ungdomar som trots djupa svackor kunnat resa sig igen och ta nya tag under tiden vi hjälpt dem.

Forskning om den psykiska ohälsan hos ensamkommande

I januari 2018 redovisades en kartläggning, på uppdrag av Socialstyrelsen, av självskadebeteende och självmord bland ensamkommande barn och unga i Sverige under åren 2015-2017.[3] Resultaten var alarmerande. Självmordsfrekvensen bland unga mellan 10 och 21 år var 10 gånger högre bland ensamkommande ungdomar jämfört med svenska ungdomar i samma ålder. Barn och unga från Afghanistan var överrepresenterade i gruppen ensamkommande. Suicid var den absolut främsta dödsorsaken bland ensamkommande asylsökande barn. I gruppen med suicidförsök dominerade också pojkar eller unga män från Afghanistan. Se kapitel XX.

Socialstyrelsen har granskat studier om flyktingbarn från 40 länder. Förekomsten av posttraumatiskt stressyndrom (PTSS) kunde hittas i 19-54 procent och depression i 3-30 procent[4]. Ensamkommande unga med upprepade svåra trauman, och som vistats i Sverige sedan 2015 lider i högre utsträckning av posttraumatiska symtom; 84 procent av depression och 70 procent av PTSS.

I en intervjustudie om afghanska ensamkommande barn[5] redovisas internationell forskning senaste 15 åren. Samtliga visar på sårbarheten hos ensamkommande barn och den mycket högre sjuklighet de har jämfört med normalpopulationen. De har också högre grad av PTSS symtom jämfört med övrig befolkning och även jämfört med barn som kommit med sina föräldrar eller någon närstående vuxen. Forskare konstaterar att ensamkommande flyktingbarn behöver avsevärt stöd vid ankomsten.

Röda Korset visar i sin studie[6] publicerad 2020 att den humanitära situationen för ensamkommande barn och unga i Sverige att avsaknaden av tillfredsställande av grundläggande humanitära behov har lett till en utbredd psykisk ohälsa hos ensamkommande barn och unga. Ensamkommande upplever maktlöshet och otrygghet i asylprocessen och är särskilt utsatta för människohandel och exploatering som prostitution, droghandel eller andra brott.

Läkare utan gränser har i rapporten ”Ett liv i limbo”[7] kunnat visa att ovissheten och passiviteten som karaktäriserar asylprocessen bidrar till de asylsökandes psykiska ohälsa. Studier har också visat att tidigare psykosociala insatser kan förebygga att lindriga symptom utvecklas till allvarligare tillstånd som fordrar specialistvård. Att erbjuda psykosocialt stöd i de asylsökandes närhet är avgörande.

”Att känna hopp och framtidstro är lika viktigt för hälsan som fysisk aktivitet och bra matvanor” påpekar Margareta Kristenson, professor och överläkare i socialmedicin i Linköping i en intervju.  Det finns starka samband mellan vår fysiska och psykiska hälsa. I en studie kunde hon visa att stress, särskilt uppgivenhet, ökade sårbarheten för hjärtinfarkt hos medelålders män. De som utsatts för långvarig stress i utsatta situationer visade sig få en minskad förmåga att möta stress.[8]

Annan forskning av hjärnans reaktioner på långvarig stress och depression har visat att hjärnans volym efterhand minskar, vilket leder till att kognitiva förmågor som minne, tänkande, språk och medvetande försämras. Man har fångat upp att stress och depression orsakar en förlust av synapser hos människor så att kopplingar mellan hjärnceller inte aktiveras. Stress påverkar oss både kortsiktigt och långsiktigt. De återuppbyggande och reparerande funktionerna i kroppen störs, vilket leder till att kroppen blir skör och att risken för sjukdom ökar. Kroppens växlingar mellan spänning och avslappning rubbas och påverkar dygnsrytm, blodtryck och sköldkörteln.

När lidandet går under huden på hjälparna

Vid kristillstånd och upplevda trauman påverkas alla människor på många olika sätt. Kroppen reagerar med huvudvärk, oro, sömnstörningar, yrsel m.m. Relationer påverkas. Vi isolerar oss, undviker kontakter. Vi kan påverkas kognitivt med sämre koncentrationsförmåga och minne. Emotionellt kan vi bli mer labila, med humörsvängningar och aggressivitet. All denna påverkan har visat sig på många sätt när det gäller ensamkommande.

Hjälpare som stått bredvid den unge under alla besvikelser, sorger, förtvivlan och vanmakt kan också uppleva en kris, s.k. sekundärtraumatisering. Känslor av sorg, förtvivlan, frustration, hjälplöshet, ilska och maktlöshet flyttar in också hos hjälparen. Detta gäller både professionella behandlare och volontärer, gode män och familjehemsföräldrar.

Risken för sekundärtraumatisering ökar när man har hög arbetsbelastning, bristande stöd i organisationen, utsätts för etisk stress, har stort ensamt ansvar och drabbas av empatitrötthet.

Sekundärtraumatisering hos hjälparen orsakas bland annat av etisk stress. Den uppkommer när lagar, regler och konventioner inte följs av de myndigheter som har ansvar att ta beslut. I vårt fall när ensamkommande barn och unga flyktingar drabbas av diskriminering och rättslöshet i asylprocessen, och då socialtjänsten inte följer socialtjänstlagen och den praxis som gäller andra barn.

Barnkonventionen innehåller många artiklar som rör rättigheter för barn på flykt. De har samma rättigheter som alla andra barn i landet, rätt till att behålla sin identitet, få skydd och humanitärt bistånd, rehabilitering och en skälig levnadsnivå, oberoende om barnet har uppehållstillstånd eller är asylsökande. Migrationsverket ska utgå från Barnkonventionens principer om barnets bästa och barnets rätt att höras.

Familjehemsföräldrar är den mest utsatta gruppen för sekundärtraumatisering. De lever tillsammans med den unge dygnet runt, väcks på nätter av mardrömmar, ångest, sitter på akuten efter suicidförsök eller självskadehandlingar, ser varje dag hur den unge blir alltmer håglös, får starka humörsvängningar eller blir aggressiv. Ser den unge som tyckt så mycket om skolan tappa motivation, blir okoncentrerad och inte klara skolan, släpper fritidssysselsättningar han älskat m.m. Vanmakten, rättslösheten och inhumaniteten har gjort den unge till ett objekt i stället för ett subjekt, en människa med rättigheter. Med sin oavlönade insats motverkar hjälparna en fördjupning av alla symtom och minskar risken för suicid, självskadebeteende, drogmissbruk, kriminalitet. Men de saknar ofta en stödjande organisation, har ingen handledning och är ensamma om ett stort ansvar för en ung människas liv.

Psykoterapeuterna har en liknande situation som familjehemsföräldrarna. Vi möter och ser samma lidande, ser förändringar hos de unga, hur de skadas i asylprocessen. Men som professionella har vi kunskap om kriser och reaktioner som hjälper oss att förstå, vana att möta starka och svåra känslor och både vara nära och hålla distans. Vi hinner återhämta oss mellan våra möten med de unga och vi har handledning tillsammans med andra behandlare, där vi kan hämta stöd, idéer och lasta av oss vår frustration. Trots detta kan vi inte värja oss för de svåra känslor av sorg, oro och maktlöshet vi ser i den rättslöshet de unga utsätts för i Sverige och hur myndigheter successivt avhumaniserar dem genom sina beslut och stänger dörrar till vårdenheter. Vi tvingas ompröva vår tro på det svenska samhället och politikerna. Vi blir också påverkade, trötta och nedstämda, periodvis utmattade och sörjer när vi ser att politikerna fattar beslut om flyktingar som legitimerar främlingsfientlighet i Sverige. Vi är inte ensamma om detta. Vi har sett engagerade socialsekreterare, lärare, juridiska ombud uppleva samma sak så djupt, att de inte orkat fortsätta arbeta med dessa unga.

Slutord

Detta har vi lärt oss: Att självmord är tio gånger vanligare bland ensamkommande ungdomar än bland svenska i samma åldersgrupp. Att de fått kanske livslånga hjärnskador med sämre kapacitet. Att de fått ökad psykisk ohälsa, tappat tillit, självkänsla och blivit avhumaniserade under asylprocessen i Sverige. Trots detta är de som ännu är kvar i Sverige en liten, numera väl integrerad grupp, där de allra flesta fungerar mycket bra. Men inget av detta påverkar majoriteten av dagens politiker.

Denna grupps utsatta situation är värre än vid tidigare tillfällen då Sveriges riksdag beviljat amnesti. Riksdagen har tre gånger mellan 1989 och 1994 beslutat att ge uppehållstillstånd till dem som väntat på beslut i mer än ett år. Moderaterna motionerade år 2001 om tillfällig amnesti på grunden att långa handläggningstider och bristande rättssäkerhet skapade oacceptabelt lidande. Dessa omständigheter gäller än mer idag. Men den tongivande majoriteten av politiker låter sig inte påverkas. De vårdar föreställningen att dessa unga inte har asylskäl och skulle belasta Sveriges ekonomi. Trots att det är ungdomar som i många fall försörjer sig själva, betalar skatt eller har stöd av frivilliga insatser utan kostnader för samhället.

Det råder också total ovilja att granska effekten av den tillfälliga lagen, trots löften när den beslutades.

Referenser

[1] Migrationsverket. Nationell kvalitetsuppföljning med regionalt fokus. Analysrapport 2016.

[2] Migrationsverket. Nationell kvalitetsuppföljning med regionalt fokus. Asylärenden. Analysrapport 2017

[3] Hagström, A et al. Kartläggning  av självskadebeteende, suicidförsök och annan dödlighet bland ensamkommande barn och unga. Karolinska Institutet 2018.

[4] Socialstyrelsen. Psykisk ohälsa hos asylsökande och nyanlända migranter: ett kunskapsunderlag för primärvården. Stockholm 2015.

[5] Hosseini, M. Ensamkommande flyktingbarns erfarenheter av flykten till Sverige samt deras upplevelser av att vara här idag. En intervjustudie. Psykologiska institutionen Göteborgs universitet. 2017

^[6]Beskow, L. Den humanitära situationen för ensamkommande barn och unga i Sverige. Röda Korset 2020.

[7] Läkare utan gränser. Ett liv i limbo. En överblick av Läkares utan gränsers stöd till asylsökande i Skaraborg 2018.

[8] Kristenson, M. Hopplöshet ett hot mot hälsan.  Artikel i Dagens Diabetes. 9 november 2016.