Den 6 januari 2021 kunde vi läsa ett inlägg i Facebookgruppen Tusen barn, tusen drömmar, som skrivits av Arezu Karimi (15 år):

Jag har något jag vill säga till dig som är av den uppfattningen att det bara kom män till Sverige under flyktingvågen 2015. Sanningen är att det kom både ensamma kvinnor och flickor och barn, som liksom jag, kom med sina familjer. Jag är en femtonårig tjej som av Migrationsverket anses ha Afghanistan som mitt hemland. Jag var sju år när min familj valde att fly från krig och hedersförtryck och tre år senare kom vi till Sverige. Vi trodde då att vår flykt äntligen var över.

Under fem år i Sverige har jag känt mig trygg, tillåtits gå i skola och framför allt har jag fått känna mig fri. Jag pratar flytande svenska och om någon frågade mig vilket land som är mitt hemland skulle svaret utan tvekan bli Sverige.

Sedan en tid tillbaka har jag mest en känsla av ångestfylld otrygghet som sliter sönder mig och min familj. Vi har ett utvisningsbeslut som vunnit lagakraft och som vi kan inte överklaga och vår familj ska utvisas till Afghanistan.

Du kanske tänker: ”Varför är ni då kvar? Ett nej är väl ett nej?” Handen på hjärtat, hade du återvänt till ett land som du flydde för livet ifrån för att du vägrade sälja din dotter till en gammal man när delar av din släkt krävde det? Hade du återvänt till ett land där du vet att din dotter och fru helt saknar mänskliga rättigheter? Hade du återvänt till ett land där du vet att din dotter kommer att bära hela familjens heder på sina axlar med livet som insats?

Bara det att vi nu levt i Sverige är en dödsfara eftersom vi anses vara västerländska. Hur ska vi barn som levt i Sverige i fem år – många har även fötts i Sverige – klara oss i Afghanistan? Hur ska vi efter att ha levt som svenska barn förstå att vi inte får gå ut utan godkänt manligt beskydd? En tonårsflicka som jag har ingen frihet i Afghanistan och varje steg bevakas av en man. Nu måste vi lära oss att vi inte får spela fotboll, cykla, eller någon annat vi tyckte var roligt i Sverige. Och hela tiden måste vi alla vara på vår vakt för attacker och explosioner. Skulle du, om det gällde dig och din familj, verkligen återvända till ett land som Afghanistan med dina barn frivilligt?

Varför tas inte barnens skyddsskäl på allvar i asylprocessen?

Kan du verkligen anse att Afghanistan är ett säkert land att utvisa barnfamiljer eller ens någon till? Enda anledningen att Sverige inte utvisat vår familj och andra familjer från Afghanistan, är att Afghanistan inte tar emot barnfamiljer som tvångsutvisas på grund av att vi anses vara en särskilt utsatt grupp.

Tyvärr tänker inte Migrationsverket så utan försöker istället tvinga fram ett s.k. frivilligt återvändande genom att halvera dagpengen som redan innan var mycket låg. Mina föräldrar önskar inget hellre än att arbeta och lära sig svenska men det får de inte. Detta är en limbosituation där vi barn ser våra föräldrar brytas ner bit för bit av rädsla och ångest. Det enda de vill är att ge oss barn friheten att leva utan krig och förtryck

Våra föräldrar vet vad de flydde ifrån och vi barn lever i en mardröm, dag som natt. Den värsta handlar om att gränspolisen stormar in och tvingar oss att återvända. Vi barn är de som lär oss svenska snabbast och blir våra familjers tolkar. När breven från Migrationsverket kommer är de nästan alltid på svenska och jag mår illa av ångest när jag översätter dem.

Hur högt jag än försöker skrika, hur mycket jag än försöker skriva och berätta, att vi, tjejer och kvinnor som kommer från länder där kvinnor saknar rättigheter, finns här, så är det ingen som lyssnar, ingen som ser, i vart fall inte de som har makten att förändra. I Sverige, som beskrivs som det bästa landet för en flicka att växa upp i, ett land som utnämner sig för att arbeta aktivt mot hedersförtryck, lever tusentals flickor och kvinnor som har utvisningsbeslut till länder där våra rättigheter helt kommer att upphöra.

För ett år sedan tändes ett hopp när barnkonventionen blev svensk lag den 1 januari 2020. Det visade sig vara ett falskt hopp för barnkonventionen gäller inte oss, vars föräldrar tog ett beslut att fly från krig, bomber, talibaner, sharialagar och sedvänjor som tvångsgifte.

Min största rädsla är att tvingas till Afghanistan till kriget, bomberna, talibaner och att förlora allt jag lärt mig älska: mina vänner, mina drömmar, min framtid och istället bli en levande död i ett land där jag som flicka är en handelsvara utan rättigheter eller mänskligt värde.”  (Arezu, 15 år)

Författare: Janina Bengtsdotter, Kompis Falun och Anna Lindberg, Österlens stödförening för flyktingar. Version 22.3.2021.

När Arezu och många andra tog sin tillflykt till Sverige 2015 var det många som med öppna armar tog emot de asylsökande och stöttade dem på en rad olika sätt. Samtidigt slöts också eviga och ömsesidiga vänskapsband mellan dem som flytt krig och förtryck och svenska familjer.  Svenska vuxna och barn fick nya vänner som blev kära familjemedlemmar: barn, barnbarn, bröder eller systrar. 

När det gäller asylsökande från Afghanistan har kanske de flesta av oss mest hört talas om de ensamkommande pojkarna. Att en stor del av de asylsökande som anlände till Sverige 2015 var barn som kom med sina föräldrar har det varit ganska tyst om. En sådan stor grupp var afghanska barnfamiljer och det blev den gruppen som nätverket Tusen barn, tusen drömmar kom att fokusera på.

Fler och fler började förtvivla över tvärvändningen i svensk politik efter oktober 2015, från en ”öppna-era-hjärtan-politik” till politiker som signalerade ”kom-inte hit-vi-vill-inte-ha-er-här”. Familjer blev inte trodda när de berättade varför de flytt, trots att de hade liknande berättelser som familjer som fått asyl före den tillfälliga asyllag som började gälla 2016. Barnfamiljer, ofta med små barn och ofta med barn som var födda i Sverige, hade fått domar i vilka det stod att familjerna saknade asylskäl och att de nu skulle utvisas. Barn skulle utvisas till ett krigshärjat land som de hade lämnat för flera år sedan eller aldrig hade sett, till ett land med ett språk som de inte behärskade och alltför ofta tillbaka det manliga nätverk som de hade flytt från.

Det var barn som pratade skånska, dalmål, göteborgska, norrländska eller rikssvenska, gick på dagis eller i skola, spelade fotboll och hade kompisar. Men det var också barn som dagligen fick torka, inte bara sina egna, utan också sina föräldrars tårar. En del föräldrar, särskilt mödrar, var ofta så traumatiserade att de inte kunde prata om det förflutna. Familjerna befann sig i en limbo-situation: Afghanistan ville inte ta emot tvångsutvisade barnfamiljer och i Sverige försökte man med olika medel få familjerna att frivilligt lämna landet. Ville de inte skriva under att de reste frivilligt så skar Migrationsverket ner deras dagersättning och försökte ”svälta ut dem”. 

Många volontärer i Sverige försökte redan 2017 och 2018, oftast förgäves, få media att uppmärksamma dessa familjers situation, men intresset var svalt. Det var erbarmligt tyst i media om barnfamiljernas svåra situation, men på Facebook började trådarna gå varma i olika grupper och aktivister och volontärer började förstå att det inte bara var på den egna orten som det fanns barnfamiljer med utvisningsbesked. Det fanns tusentals över hela landet. En mängd olika nätverk hade asylfrågor på agendan, men inget av dem hade barnfamiljers situation som sitt fokus.  

Våren 2019 startade därför Facebookgruppen och nätverket Tusen barn, tusen drömmar på initiativ av två av de många hjälporganisationer som verkade i Sverige, Österlens stödförening för flyktingar (ÖSF) och Kompis Falun.  Snabbt började aktivister och lite senare också barnfamiljer med utvisningsbesked från hela landet engagera sig i gruppen. Vi trodde först att det fanns ett hundratal familjebarn, men snart reviderade vi till tusen. När vi undersökte saken hos Migrationsverket fann vi att det fanns cirka 2000 barn i familjer från Afghanistan och ytterligare flera tusen från andra länder, t.ex. Irak, som inte hade fått uppehållstillstånd och befann sig i limbotillstånd. Vi diskuterade om vi skulle resa med ett stort antal barn till Stockholm och demonstrera utanför riksdagen, för vi förstod att vi inte kunde nå politikernas hjärtan med några artiklar i dagspressen, ett reportage i lokalradion eller TV: de måste få se dessa barn med egna ögon. Vi planerade för en demonstration efter semestrarna sommaren 2019 och satte igång att förbereda detta, men samtidigt och oberoende av dessa planer tog de afghanska barnfamiljerna saken i egna händer. De var desperata och inledde en stor demonstration på Norra Bantorget i Stockholm. De kallade sin demonstration och sitt nätverk för Liv utan gränser. Med tanke på de umbäranden de utsatte sig för fick de väldigt lite medial uppmärksamhet i ett semesterfirande Sverige.

Tusen barn, tusen drömmar bestämde sig då för att hitta nya strategier. Vi skulle inte utföra ytterligare en dyr och energikrävande demonstration eller överösa våra politiker eller media med text, statistik och torra fakta, utan med talande bilder och helst med personliga möten. Nätverket bad föräldrar i familjer med utvisningsbesked att ta bilder på sina barn där de höll upp en skylt på vilken barnen hade skrivit ner vad de ville göra med sin framtid. Vi fick hundratals bilder. Förtvivlade föräldrar, tonåringar eller volontärer beskrev familjernas situation för oss och skräcken hos barnen, särskilt de lite äldre, som fruktade vad som skulle hända dem vid en utvisning. Genom generösa bidrag från människor från hela Sverige samlades pengar in så att vi kunde trycka upp 700 exemplar av en bok med lite kort bakgrundstext, bilderna på barnen och krav till våra makthavare att barnfamiljer som rotat sig i Sverige skulle få asyl och att hedersrelaterade asylskäl skulle tas på allvar. Kraven hade skrivits under av mer än tusen individer, många akademiker och andra med god insyn i asylprocessen. Nätverket samlade in pengar till de demonstrerande barnfamiljerna på Norra bantorget och representanter för Liv utan gränser skrev också ett öppet brev till Morgan Johansson som ingick i boken.

Samtliga statsråd och riksdagsledamöter fick ett exemplar av boken och många av dem fick också ett mejl där vi bad om ett möte med dem. De flesta svarade inte, men vi lyckades få ett möte den 16 oktober 2019 med fem representanter för social-demokraterna och en för miljöpartiet. Vänsterpartiet hade vi redan träffat på demonstrationer tillsammans med Liv utan gränser. Gruppen som träffade politikerna bestod av åtta afghanska barn från olika delar av landet, fyra afghanska mödrar och representanter för Liv utan gränser, samt tre representanter för Tusen barn, tusen drömmar. Det viktigaste mötet var det med de fem socialdemokratiska riksdagsledamöterna, eftersom vi visste hur man i detta regeringsparti ändrat inställning från en tämligen generös migrationslagstiftning till en som låg på EU:s lägsta nivå. Vi visste också att partiet var splittrat i migrationsfrågor.

Syftet med mötet var att nå dessa politikers hjärtan och väcka en insikt om det orimliga i barnens situation och deras dystra framtidsutsikter vid en utvisning.  På mötet undvek vi vuxna att prata så mycket själva och vi bad de fem ledamöterna att inte heller säga så mycket utan ge plats åt barnens berättelser. Och dessa barn, såväl de yngsta som tonåringarna, gjorde en fantastisk insats med sina berättelser. Vi såg tårarna rulla på de lyssnande riksdagsledamöterna och vi hörde dem säga ”Vi måste försöka göra något för dessa barn”. Vi hade med oss ett team från barnprogrammet Lilla Rapport och fick några dagar senare också ett litet inslag i Rapport. Vi planerade att försöka få möten också med KD, M, L och C, men trots idoga försök lyckades vi aldrig med det, även om vi från både M och C fick vaga löften om att mötas i december 2019. I mars 2020 drabbades Sverige av pandemin och plötsligt det var inte bara tystnaden från dessa partier som hindrade oss att komma vidare. Det var helt enkelt inte längre läge att försöka samla barn och åka till Stockholm.

Efter mötet med politikerna i riksdagshuset i oktober 2019 hade vi visst hopp. De hade ju trots allt lyssnat på barnen och sagt sig vilja försöka att hjälpa dessa barn. Vi tror att de ville, vi vill tro att de försökte, men uppenbarligen lyckades de inte övertyga majoriteten av sina kollegor i Migrationskommittén. Även om det i förslaget till en ny migrationslagstiftning finns vissa, om än minimala, ljusningar så ser det mest ut som om den retorik som innebär hårdare tag har fått övertaget.

Tusen barn, tusen drömmar, som har över 2000 följare, började 2019 som en temporär kampanj att påverka våra makthavare vid ett specifikt tillfälle, men har fortsatt med Facebook-gruppen och fortsatt binda samman aktivister och barnfamiljer med utvisningsbesked från Sverige. Det är nu, mer än 15 månader efter vår kampanj i riksdagen, som vi med bestörtning ser att de flesta av de barnfamiljer som på olika vis har försökt att upphäva sina utvisningsbeslut inte har lyckats. Många är nu så desperata, att de trots pågående pandemi väljer att fly från Sverige. Under en enda dag i oktober 2020 befann sig tio barnfamiljer på en färja till Tyskland från södra Sverige. Nästa dag var det lika många.  Och nästa. Barnfamiljerna som lämnade Sverige hade hört talas om familjer som tidigare hade nekats asyl i Sverige men som blivit lyssnade på i andra europeiska länder och där fått asyl, vilket gav dem hopp.

Hur det ska gå för dessa familjer är ovisst. En del av familjerna väntar på asylboenden i andra europeiska länder. En del familjer har blivit s.k. Dublin-fall och kan förväntas bli tillbakaskickade till Sverige och sedan förmodligen vidare till Afghanistan. Några kanske får uppehållstillstånd i Tyskland eller Frankrike.

Tusen barn, tusen drömmer fortsätter även under 2021 som en plattform där aktivister och barnfamiljer utbyter erfarenheter och ger varandra råd, och där nätverkets medlemmar diskuterar nästa drag. Vi vet ännu inte vad som väntar oss under 2021 även om vi kan ana att det inte kommer bli till de utvisningsdrabbade barnfamiljernas fördel.

Tusen barn, tusen drömmar är ett av många nätverk som binder samman alla de i vårt avlånga land som hörsammade uppmaningen ”öppna era hjärtan” och de många familjerna med tillsammans tusentals barn som fortfarande hotas av utvisning. Genom samarbete med individer, andra nätverk och organisationer som motsätter sig Sveriges inhumana migrationspolitik ger vi varandra styrka i kampen. Tillsammans med alla dessa individer och organisationer skapar också Tusen barn, tusen drömmar en länk tillbaka till Sverige för de barnfamiljer som flytt, och som fortsätter att fly, till en oviss framtid i övriga delar av Europa eller kanske också utanför Europa. För oss, är de en del av Sverige.