Om barnet inte dör på planet är det praktiskt möjligt att verkställa utvisningen.

Vad har hänt med Sverige? Och vad blev det av barnkonventionen? Hur kan vi ha fått ett samhälle där polisen har befogenhet att komma till en privat bostad klockan fyra på morgonen och släpa iväg en mor och hennes allvarligt sjuka barn, utan att de begått något brott och utan att de får möjlighet att få med sig alla sina tillhörigheter eller ens mediciner och föra dem med ett chartrat plan ut ur landet? Vad har hänt med Sverige som rättsstat?

Författare: Solveig Freudenthal. Illustration: Katarina Lilieqvist. Version 24.3.2021.

Utan de stora insatser som gjorts och fortfarande görs av civilsamhället i Sverige skulle situationen ha varit ännu värre än den är idag. Det är många tusen människor som har engagerat sig och hjälper människor i nöd, men som känner sig gravt svikna av sina folkvalda politiker.

Bland de många ensamstående mödrar och barn som tagit sig till Sverige 2015 och senare finns det barn med allvarliga funktionshinder. Barnen har inte kunnat få adekvat vård i hemlandet under sin uppväxttid utan istället ofta blivit trakasserade, hånade och misshandlade på grund av sin sjukdom. Fäderna till dessa barn har ofta försvunnit från familjen, ibland på grund av förföljelse, ibland för att de inte orkat ta ansvar för sitt handikappade barn. Många mödrar har varit utsatta för våld och sexuella övergrepp och är svårt traumatiserade vid ankomsten till Sverige, inte bara på grund av sina barns förtvivlade situation utan även av sin egen.

I och med den tillfälliga begränsnings­lagen ströks humanitära skäl som grund för uppehållstillstånd. Permanenta uppehållstillstånd för barn, som åberopar synnerligen ömmande omständigheter, kannu enbart beviljas om det ”vid en samlad bedömning av barnets situation finns sådana synnerligen ömmande omständigheter relaterat till ett varaktigt nedsatt hälsotillstånd hos barnet att det absolut krävs att han eller hon beviljas ett permanent uppehållstillstånd”. Migrationsverket och migrationsdomstolarna har utifrån detta, eller snarare trots detta, utvisat flertalet barn med svåra funktionshinder och deras mödrar ur Sverige.

I utvisningsbesluten hävdar ofta Migrationsverket att: ”Det framgår inte, av nu inlämnade intyg, att barnets hälsotillstånd är så pass allvarligt att det kan anses rent praktiskt omöjligt att genomföra en verkställighet”. Konkret innebär det att om man kan bära ombord ett barn på ett flygplan och barnet inte dör på planet är det praktiskt möjligt att verkställa utvisningen. Ofta hänvisar Migrationsverket också till att familjen inte kunnat styrka med ”godtagbar medicinsk dokumentation att adekvat vård inte finns att tillgå i hemlandet”. Detta är ett cirkelresonemang som kräver att en icke-befintlig vårdapparat ska intyga att den inte finns.

Barn och ungdomar med grava funktionsnedsättningar är en extremt sårbar grupp. Basala överlevnadsfunktioner påverkas av hjärnskador av olika slag och kräver ofta samordnade medicinska insatser av läkare, sjuksköterskor, logopeder, arbetsterapeuter och andra. Akuta insatser vid exempelvis shuntdysfunktioner i hjärnan eller andningshjälp vid livshotande lunginflammationer kräver snabb tillgång till sjukvård och mediciner för att rädda liv. I kris- och konfliktländer finns sällan dessa resurser, och det råder brist på mediciner, vårdplatser, sjukvårdsmaterial, ambulanser och utbildad personal. Det innebär att barn med svåra funktionsnedsättningar prioriteras bort. Om det sjuka barnet dessutom tillhör en minoritet eller förföljd folkgrupp är insatserna i stort sett obefintliga. I många länder innebär även korruption och privatiserad vård att adekvat vård i praktiken är oåtkomlig för dem som inte kan betala höga kostnader.

Visst kan man tänka att ”Sverige inte kan ta hand om hela världens funktionsnedsatta eller sjuka barn”. Så är det. Vi måste ändå fråga oss hur vi kan låta utvisa ett sjukt eller skadat barn som redan befinner sig här och vars förälder i förtvivlans mod tagit sig hit i hopp om att hitta vård. Ofta har barnet fått hjälp av vården här och blivit bättre, tills avslaget på uppehållstillstånd kommer. Återstår då bara att säga ”hejdå, ha det så bra i ditt hemland”, fast innerst inne vet vi ju att barnet inte kommer att få någon vård. Hur kan vi låta bära ombord ett gravt funktionsnedsatt barn på ett flygplan bort från den hjälp det behöver?

För många är de här frågorna oacceptabla, för alla dem som engagerar sig runt om i Sverige och kommer i kontakt med de här barnen och föräldrarna. Frivilliggruppernas insatser och stöd är oerhört viktiga som ett ljus i mörkret och en livlina för dem som utvisats. Till dessa barn hör två pojkar, vi kan kalla dem Dini och Aydi från Albanien och Kazakstan dit de utvisats med sina mödrar. Deras livlinor löper till en stad långt upp i Norrland respektive ett samhälle i Östergötland.

Aydi

En 14-årig pojke, Aydi, kommer till Sverige med sin ensamstående mor 2015 (fadern är avliden i hemlandet, troligen mördad). Aydi har en hjärnskada på grund av medfödd hydrocefalus, är autistisk sedan barndomen samt lider av ångest och depressionstillstånd. Under hela sin uppväxttid i hemlandet har han blivit trakasserad på grund av sin sjukdom. Både modern och pojken bär på svåra traumatiska erfarenheter och hyser veritabel skräck för att tvingas återvända.

De kommer till en liten stad långt upp i Norrland, där både modern och Aydi får ett mycket stort och varmt stöd i en volontär-flyktingorganisation. Personer i organisationen fungerar också som humanitära ombud i kontakter med migrationsmyndigheterna och sjukvården.

Fler än tio läkar- och psykologutlåtanden mellan 2017-2019, samt vädjanden från skola och socialtjänst, har lämnats in till Migrationsverket. I dessa utlåtanden ger läkarna och psykologerna en gemensam bedömning att det finns ett stort behov av insatser från habiliteringscenter med arbetsterapeut, specialpedagog, sjukgymnast, kurator, psykolog och specialistläkare. Dessa insatser är inte tillgängliga i pojkens hemland och en utvisning till hemlandet innebär en mycket allvarlig och hotfull situation. Vid avsaknad av rätt behandling och trygghet riskerar pojken att utveckla svåra psykiska tilläggshandikapp och för tidig död.

Trots alla dessa läkarintyg och utlåtanden hämtas modern och pojken klockan fyra på morgonen i september 2019 av fem poliser som kör dem till en flygplats i norra Sverige. Där väntar ett specialchartrat plan. De har inte ens getts tid att få med sig de mycket viktiga mediciner som sonen är beroende av. Transporten går till Kazakstan där de avlämnas utan att något mottagande är ordnat. Modern vågar inte stanna där utan flyr med sin son till närmaste grannland. Där gömmer de sig, utan vård eller mediciner till pojken eller pengar till överlevnad.

Utvisningen med det extra chartrade planet har kostat flera hundra tusen kronor och modern och pojken har behandlats som brottslingar.

Som i så många andra fall har de svenska volontärerna fortsatt att hålla kontakt med modern och sonen efter deportationen och även skickat pengar till deras överlevnad. De mediciner som sonen behöver finns inte att tillgå i landet. Mamman, som har lärt sig bra svenska under tiden i Sverige, skriver ett brev till en av sina norrländska vänner i december 2020. Utdrag ur brevet:

”Hej!  

Hur mår du, hur har du det? Jag saknar verkligen dig och många andra i Sverige. Jag saknar även klimatet i Sverige, livsstilen och språket. Jag tänker ofta på de trevliga fikastunderna vi hade hos er. Det var den bästa tiden i mitt liv. Ni var min familj och Sverige var mitt hem. Men tyvärr fick vi inte någon chans av migrationsverket. Jag är verkligen tacksam för all hjälp jag får av alla som ger mig pengar.

Jag skriver inte så ofta till er för att ni inte skall behöva oroa er för oss, eftersom att det inte går så bra för oss… jag är verkligen trött på att kämpa. Jag jobbar ungefär 3-4 timmar i veckan även fast det är riskfyllt att lämna min son ensam hemma. Jag har svårt att klara av min depression och min sons sjukdom. Negativa tankar tar över och ibland känns det som att livet är meningslöst och att det inte finns någon rättvisa. Till och med Sverige som är ett bra och rättvist land behandlade oss orättvist. Men jag är verkligen tacksam för er hjälp. Ni hjälpte mig att klara av min depression. Tack för att ni hjälpte mig och inte glömde bort mig när jag blev skickat tillbaka till Kazakstan. Många av er som gav mig pengar känner inte ens mig. Jag är verkligen tacksam!”

Dini

Dinikom från Albanien till Sverige med sina föräldrar och storasyskon då han var sju år. När han var åtta månader gammal hade han opererats för hydrocefalus (vattenskalle) med insättning av shunt mellan hjärnans tredje ventrikel och bukhålan. Shunten måste förlängas alltefter det att barnet växer, annars blir den för kort och slutar att fungera, men någon uppföljning gjordes inte av vården. Sex månader efter operationen började pojkens huvud åter växa. Han förlorade förmågan att gå och stå, gick ned i vikt och hans benmuskler förtvinade. Föräldrarna sökte flera läkare men fick besked att det inte fanns något att göra och att ”pojken kommer att dö”. Föräldrarna sökte vård i grannlandet men kunde inte betala de höga kostnaderna för den operation som krävdes.

När Dini var sju år tog sig familjen till Sverige i hopp om att finna hjälp. Han började i träningsskola där han fick möjlighet att träna upp färdigheter. Den första tiden var han helt okontaktbar och låg orörlig på en madrass på golvet. Efter någon månad började han att se sig om, lyfta huvudet, ta handen på personer runt honom och lukta. Han började också lyssna på sånger och jollra. Dini opererades för att få en ny passande shunt och några månader senare opererades hans stelnade höft-, knä- och fotleder, varefter han kunde börja gå på knäna och ta sig fram med hjälp av armarna. Då Dini var nio år skildes föräldrarna och fadern ”försvann” till hemlandet. Pojken fick kräkningar, blev tystare, orolig, skrikig, och började bita sig själv och slå sig mot huvudet.

Efter tre år i Sverige utvisades Dini, hans mamma och två storasyskon under stort tumult. Polisen kom vid femtiden en januarimorgon 2016 och med dem följde två läkare. Den förtvivlade mamman och storasyskonen placerades med poliser i tre olika polisbilar utan att få se vad man gjorde med Dini. Storasystern berättade sedan: ”Vi eskorterades av polisen ombord på planet. Det var inga andra passagerare som skulle åka med, det var bara ett plan för oss. Det var när vi kom in i planet som vi fick se Dini ligga i en säng alldeles tyst längst bak. Vi grät och skrek och min mamma ville så gärna springa fram till min lillebror, men hon fick inte. Vi fick sitta intill fönstret med en polis bredvid. Vi fick inte gå på toa eller prata med varandra.”

Efter landningen i Tirana lämnade polisen över Dini till mamman i en rullstol, där han satt okontaktbar. Man rekvirerade en ambulans och lämnade sedan familjen på flygplatsen. Ambulanspersonalen som kom vägrade att ta med den sjuka pojken, de visste inte vad de skulle göra av honom och gav sig av. Ingen i familjen hade pengar, pass eller telefon med sig och inte heller sina ytterkläder i januarikylan. Efter att de suttit förtvivlade på trottoaren utanför flygplatsen under några timmar kom en taxichaufför, Gent, fram och skjutsade dem till sina föräldrar två timmar från Tirana, där de fick bo. Efter någon vecka blev Dini sjuk med feber, kräkningar och slog sig kraftigt mot huvudet. Modern fördes med honom till Moder Teresas sjukhus, landets enda sjukhus med neurokirurgisk avdelning, men de blev inte insläppta där. Sjukhuspersonalen avvisade dem och sade att de inte kunde ta emot honom, då han var alltför sjuk.

Efter tre veckor utan vård eller hjälp ordnades pass och en återresa till Sverige. Det var familjens livlina hemma i Östergötland som inte släppte kontakten med familjen, utan hjälpte dem att komma tillbaka och sedan klara uppehället så att de skulle kunna söka förnyat uppehållstillstånd. Under den här tiden fick Dinis storasyster arbete i Sverige och kunde söka uppehållstillstånd som arbetskraft.

Då Dini var tretton år opererades hans fötterp.g.a. ökade smärtor. Någon månad senare blev han åter orolig, skrek mycket, bet sig i handlederna och slog sig i tinningarna. Det visade sig att shuntkatetern lossnat strax nedanför ventilen och revision gjordes. Då han var 14 år fick han sitt första epileptiska anfall. En ny operation planerades snart av knän och höfter för att han skulle kunna räta ut benen och påbörja stå-träning. Men istället hämtades Dini och hans mamma av polis och transporterades tillbaka till Albanien natten till den 20 november 2019.

Utdrag ur brev från Dinis mor i Albanien november 2020.

”Polisen tog oss i flygplatsen Karlstad Airport. På vägen dit min son hade svår huvudvärk, han bara skriker och gråter, biter sig i handen, skadar sig för denna vidriga situation var skrämmande för ett sjukt barn (…) Jag fick ta bilder och video hur mycket jag kunde och jag har bevis på allt jag säger. Vi landade till flygplatsen i Tirana och dit åkte vi direkt till akuten i sjukhuset ’Moder Theresa’.

Där fick vi ingen hjälp och min son mådde väldigt dåligt. Akuten hjälpte inte oss med en ambulans så att vi kunde åka till staden vi bor i nu. Min äldre son var tvungen att via kompisars hjälp betala och boka en ambulans så att de skulle hämta oss från akuten i Tirana till vår stad Shkoder där vi bor nu.

Från dagen vi kom till idag min son [Dini], 15 år, och jag bor under fruktansvärda omständigheter och mår värre varje dag. (…) Huset vi bor i är mycket gammalt och det är fruktansvärt svårt för min son att bo här. Han har inte duschat i 1 år snart, jag rengör honom med fuktiga trasor. Han kan inte röra sig, jag ger honom mat själv och försöker träna honom, röra hans fötter för han har väldigt mycket ont. Jag byter blöjan på honom flera gånger om dagen. Han väger väldigt mycket (c:a 100 kg) och varje dag som går blir svårare för mig och min son. Medicinen som han får är mot epilepsikramper och mot värken. Den finns inte för oss i Albanien. Vi får den från Sverige tack vare våra vänner och en organisation som heter Läkare i Världen. Vår bästa vän heter Louise H och hon tillsammans med vänner hjälper oss med mediciner och några pengar varje månad som skall räcka till mat och blöjor till min son. (…) Min son kan inte fortsätta leva så här. Varje dag som går ber vi så att han ska inte få krampanfall för då blir det kaos och det kan till och med vara slutet i hans liv. Min sons liv beror på posten med medicinerna som måste komma i tid. Jag ber er akut att hjälpa oss att återvända till Sverige så snart som möjligt för min sons liv är i fara. Hans liv beror också på shunten han har i huvudet. Vi kan inte få hjälp med den i Albanien. Om den blockeras betyder det döden för min son. Hur kan ett humant land som Sverige inte låta min son återvända till vård, utan deportera honom och låta honom dö här i Albanien?”

I Östergötland fortsätter kontaktpersonen och vännen Louise oförtrutet att samla in pengar och hämta ut recepten på medicinerna för att få iväg försändelserna i tid till Dini och hans mamma. Ibland ringer Louise till Dini och sjunger med honom på telefonen. Då är han lycklig, sjunger med på sitt sätt och skrattar.

Utdrag ur Migrationsverkets beslut angående Dini:

”[Pojkens] hälsotillstånd – spastisk diplegisk cerebral pares [CP], hydrocefalus med shunt, infantil autism och grav psykisk utvecklingsstörning – har tidigare varit föremål för prövning av såväl Migrationsverket som migrationsdomstol (…) Det som åberopas gällande shuntdysfunktion bedöms endast vara tillägg till redan åberopade och prövade omständigheter. Enligt verket har [familjen] inte styrkt med godtagbar medicinsk dokumentation att adekvat vård inte finns att tillgå [i hemlandet].

[Pojkens] tonisk-kloniska krampanfall och kontraktur i höftled, knäled och i armbågsled bedöms dock vara en sådan försämring av hans generella hälsotillstånd att de i sig är nya omständigheter enligt utlänningslagen. (…) Även vid en sammantagen bedömning av de nya omständigheterna som framkommit i ärendet anses [pojkens] hälsotillstånd inte försämrats i sådan utsträckning att det nu finns skäl att göra en annan bedömning än den som verket och migrationsdomstol tidigare gjort.

Verket anser därmed att det inte har framkommit några nya omständigheter i [familjens] ärende som medför att en verkställighet nu framstår som orimlig i utlänningslagens mening.”