Snabbkurs i svenskt integrationsarbete.

Vi som skriver detta är chockade. Vi har från flyktingarnas perspektiv fått uppleva den svenska myndighetsutövningen. I denna text tar vi inte upp invandringspolitiken eller migrationsverkets arbetssätt eller den stora flyktingvågen. Vi vill sätta fokus på just integrationen.

Författare: Gunilla Carlsson, Gunnar Slotte, Ki Nilsson Karnerud, Åke Lamm. Version 23.3.2021. Bild: Stiftelsen Stora Sköndal är en idéburen och icke vinstutdelande organisation med verksamhet inom stöd, vård, omsorg, utbildning och forskning, belägen i södra Stockholm. 2015 beredde man plats för såväl flyktingfamiljer som för ensamkommande ungdomar.

AKTTION

2014 bildade vi en liten ideell förening ”Aktivitet för integration” (AKTTION). Vi – några vänner – hade blivit varse att det bodde asylsökande flyktingar på Stiftelsen Stora Sköndals område. Sköndal är en förort söder om Stockholm.

På området har det under de gångna åren inkvarterats ett par hundra asylsökande och flyktingar med uppehållstillstånd. Migrationsverket eller Stockholm stad har i omgångar hyrt lediga lägenheter och studentrum från 2014 till i dag.

I dag är vi cirka 20 personer i AKTTION. Flera av oss i AKTTION är pensionärer men har lång erfarenhet av att arbeta som t.ex. socialarbetare eller lärare. Vi har ett förtroendefullt samarbete med Stiftelsen.

Vi hade som mål att träffa och vid behov bistå de som var asylsökande. Dessa hade fått tak över huvudet, tre mål mat om dagen och väntade på migrationsverkets beslut.

Integration – det gemensamma uppdraget

AKTTION disponerar en egen lokal där vi har bedrivit aktivitet som språkkafé, kvinnogrupp, körsång med mera fyra dagar per vecka. Vi har dessutom pågående rådgivning och hjälp att hantera det svenska samhället, främst svenska myndigheter.

Vi startade rådgivningsverksamheten i förhoppning om att berörda svenska myndigheter var kapabla att bistå flyktingar i integrationen. Vår roll som en del av civilsamhället var tänkt att bli att lotsa dem vi mötte till rätt ställe och hjälpa dem att förstå hur de skulle orientera sig både samhället i stort och bland myndigheter.

När en flykting kommer till ett nytt land måste mycket ske. Man ska lära sig språket, justera sin utbildning, skaffa ett jobb eller en annan försörjning och en bostad. En barnfamilj ska placera sina barn i förskola, skola osv. Den som kommer utifrån bör lära sig den kultur man kommit till, såväl på samhällsnivå som till vardags.

Samhällets myndigheter ska givetvis stödja dessa strävanden och mål. Detta gäller oavsett om det kommer en stor våg av krigsflyktingar eller om man i ordnade former tar emot den lilla grupp kvotflyktingar som alla politiska partier verkar överens att Sverige ska vara öppet för.

Flyktingar placeras i en kommun och staten betalar både kommunen för mottagandet och flyktingens uppehälle via Försäkringskassan (etableringsersättning). Som folkbokförd i Sverige har var och en även tillgång till det svenska skyddsnät som finns.

Var och en ska de första två åren (etableringsfasen) ha en plan där flyktingen lär sig svenska språket och får undervisning om Sverige. Man kan också få praktik för att komma in på arbetsmarknaden.

Efter de två åren upphör etableringsersättningen och statens stöd till kommunerna. Det stöd en ”nyanländ” då kan få är det stöd som gäller alla. Detta gäller med begränsningen att man kanske har ett uppehållstillstånd som är på 13 månader med en osäkerhet om det kommer att förnyas.

Vi har träffat många som redan efter två till fyra år är på väg att bli etablerade. Personer som tar sig fram, som har utbildning, bostad och jobb. De har haft kulturellt och personligt bagage som skapade förutsättningar att snabbt lära sig och egen energi att ta sig an utmaningarna. Ofta etablerar sig barn också snabbt om de får gå i skola och förskola.

Våra kritiska erfarenheter av myndighetssverige gäller i första hand de som inte har de förutsättningarna.

Det finns flyktingar som bara talar sitt eget språk, t.ex. tigrinja, som inte kan läsa och skriva, som inte har någon skolunderbyggnad alls eller erfarenhet av att arbeta i ett modernt samhälle. Att ha arbetat i årtionden och vara både erfaren och arbetsvillig kanske inte är de kompetenser som löser egna och familjens problem i ett modernt Sverige. Den som dessutom inte har ett översättbart kulturellt kapital, eller bär på trauma, får det betydligt svårare.

Som invandrare förväntas du lära dig förstå Arbetsförmedlingen, Migrationsverket, socialtjänsten, Skatteverket och hur skola och sjukvård fungerar. Du ska ha id-handlingar, bankkonto, bankkort, bank-id, gärna körkort, förutom uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Förhoppningsvis har du inga komplikationer som en splittrad familj som du vill förena dej med eller barn som är i riskzonen. Om det skulle vara fallet så är det nya myndigheter och regler som ska till.

Vem ska hjälpa flyktingen tills hen har upprättat en ny existens i det nya landet?

Ett svenskt skyddsnät

I Sverige har vi ett välfärdssystem som är grundat i lagar.  Dessa talar om att det är samhällets uppdrag att i vissa fall uppsöka dem som behöver stöd, att utreda, att göra individuella bedömningar, att arbeta med helhetssyn på person och familj. Det ska göras individuella planer och ges stöd till den som är utsatt. Detta för att man ska få styrka och resurser att klara sig själv. Insatserna kan vara tillfälliga, vilket vi alla hoppas, eller livslånga om så krävs.                   

I Sverige gäller lagar som är grundade på kunskap, forskning och humanism. Myndigheterna är bemannade med tjänstemän som har gedigen utbildning och höga ambitioner. Om det skulle bli fel eller om myndigheterna inte gör det som behövs så har alla rätten att få sin sak prövad i förvaltningsdomstol eller så kan man klaga till kontrollmyndighet.

Arbete är förutsättningen för att få tak över huvudet och mat på bordet. Alltså överläts etableringsansvaret år 2010 till Arbetsförmedlingen för etableringsperioden på två år. Reglerna är enkla – läs svenska och gå samhällsintroduktion – skaffa praktik – fyll dina dagar och bevisa din vilja genom kontrollerad närvaro – så får du etableringsersättning till uppehället.

Det ser ut som en enkel tanke. Men verkligheten är krångligare än så, och varken Arbetsförmedlingen eller dess tjänstepersoner hade/har kompetens eller resurser att hantera den komplexa verkligheten som etablering av nyanlända innebär. Därför kompletterar kommunen med försörjningsstöd om etableringsersättningen inte når upp till normen. Kommunen har också enligt lag uppgiften att erbjuda en bostad under etableringsfasen. För andra komplikationer har samhället andra insatser.

Det kan vara en tillräcklig grund för den som har rätt ålder, redan har en utbildning, bara har sig själv att sörja för, kan bo i ett rum, har och kan hantera en mobiltelefon. Och som inte är störd av egna trauman. Det behövs också vänner som kan visa hen till rätta, eller några svenska kontakter som kan översätta myndighetsbreven och förklara. Någon sådan tjänst tillhandahåller varken Arbetsförmedling eller kommunen automatiskt.

Efter de första två åren

Efter två år förväntas du vara etablerad och kan klara ditt eget liv. Många kommuner meddelar att du inte längre kan bo kvar i det boende du varit tilldelad. När du börjat få fäste och barnen börjat skolan etc. är det dags att flytta och börja om. I Sverige är bostäder en marknad och därför förväntas flyktingen, ensam eller med familj, att själv skaffa bostad.

Bostad är en privat fråga för alla vuxna i Sverige som inte är omhändertagna. Nödlösningar och tillfälliga boenden etableras givetvis i många kommuner. Marknadens villkor avgör priser, trångboddhet och kvalitet.

Du ska givetvis också stå till arbetsmarknadens förfogande. Antingen har du egen försörjning eller så kan du få aktivitetsersättning eller motsvarande via Arbetsförmedlingen. I sista hand kan du få tillfälligt försörjningsstöd via kommunens socialförvaltning. Allt under förutsättning att du står till arbetsmarknadens förfogande. Privata företag som engageras av Arbetsförmedlingen förväntas nu hjälpa dig att bli anställningsbar och lotsa dig ut på arbetsmarknaden. Detta gäller alla vuxna i Sverige som inte är bevisat arbetsoförmögna.

Detta händer i praktiken

Vi har vår erfarenhet och tar våra exempel ur praktiken i en normal förort till Stockholm som heter Farsta.

Problem att nå fram

Kommunikation mellan myndighet och enskild person sker per post och på svenska. Eftersom det handlar om myndighetsutövning som ska vara ”rättssäker” sker det dessutom på kanslisvenska. Om mottagaren kan läsa och förstå är dennes ensak. Detta gäller generellt.

En ensam pappa till sex barn som bara talar sitt eget språk och är analfabet, erhåller under loppet av två dagar nio brev omfattande cirka 40 sidor från stadens myndigheter. Varken de olika enheterna inom Socialförvaltningen, skolan eller Förskoleförvaltningen frågade sig om budskapet i breven nådde fram.

Svensk rättspraxis

En kvotflyktingfamilj omfattade föräldrar och en barnaskara om sex barn, varav några är över 18 år. UNHCR har utrett och svenska myndigheter har flyttat familjen till Sverige som en familj.

Men i Sverige gäller att alla som är över 18 år är egna rättssubjekt. Skattemyndigheten meddelar således en ung vuxen att det inte är bevisat att han är sina föräldrars barn. Två av de unga vuxna är utredda innan familjen valdes ut av UNHCR. De har grava kognitiva funktionsnedsättningar, saknar tal och är blinda. De uppfattas ändå av socialförvaltningen som egna rättssubjekt som själva ska söka utredning av sina hjälpbehov i Sverige.

Söka bostad

En kvotflyktingfamilj som fått ett boende under två år i en fastighet på Stora Sköndal meddelades att de måste flytta. Det stöd de får är listor på privata hyresvärdar att ta kontakt med. De talar uteslutande kurdiska, är analfabeter och bidragsberoende.

Mottagning av kvotflyktingfamilj

En kvotflyktingfamilj från ett afrikanskt land om 8 personer, varav 5 tonåringar, placerades efter ankomst till Arlanda i en tom lägenhet i Stockholm om två rum och kök på mindre än 60m² med en fast belysning i köket och en i badrummet. Madrasser på golvet. Ingen att tala med.

Att stå till arbetsmarknadens förfogande

Mamman i en afghansk familj med fyra minderåriga barn har varit på flykt hela livet och är analfabet. Hon förväntas söka 20 jobb per månad trots att hon inte kan språket. Hon blir inte blir insläppt på Arbetsförmedlingen i coronatider utan ska söka arbete på dator. Hon saknar dator, och saknar förmåga att använda dator. Om hon inte redovisar 20 sökta arbeten på en månad så anses hon inte stå till arbetsmarknadens förfogande. Detta leder till avslag på försörjningsstöd inklusive kostnaden för hyran.

Arbetsförmedlingen skickar en man till praktik på en restaurang. Eftersom mannen talar enbart arabiska och resten av personalen talar spanska fungerar inte samarbetet. Restaurangägaren meddelar arbetsförmedlingen skriftligt att praktiken avslutas. Mannen blir trots detta avstängd från ersättning en månad för arbetsvägran.

En afghansk familj har fått avslag på asylansökan och alltså skall avvisas. Eftersom man tillhör en hotad minoritet och har tre små barn så ”kan” de inte fysiskt skickas tillbaka. De har en bostad och mannen har fast arbete och är uppskattad i sitt arbete. Med det sista avslaget tog Migrationsverket tillbaka arbetstillståndet, så nu saknar han arbete och legal inkomst.

Ekonomiskt stöd

I Stockholm stad registreras en familj på kvinnan/moderns namn. Det betyder t.ex. att all post till familjen går till henne oavsett om hon kan läsa eller förstå. Det är därför kvinnan i familjen ska underteckna avtal och kontrakt för bostad mm. Detta oavsett om hon kan skriva sitt namn.

I en familj missade kvinnan, som är analfabet, att man fått brev med påminnelse att alla papper inte inkommit för att få beslut om försörjningsstöd kommande månad. Brev kommer då med meddelande att beslut inte kan fattas då ansökan inte är komplett. När familjen inte kan betala hyran till det kommunala bostadsföretaget så skickar detta den obetalda hyresavin till inkasso.

När detta missförstånd ska rättas till säger reglerna att Socialförvaltningen av princip inte betalar inkassoskulder. Inget formellt fel har begåtts. Förvaltningen kan ju inte besluta och betala ut försörjningsstödet när utredningen inte är komplett.

Identitetshandlingar

En familj om pappa, mamma och två minderåriga barn flyr från ett land i krig. Väl i Sverige föds ett tredje barn på ett sjukhus i Stockholm. Pappa får arbete och familjen har uppehållstillstånd. När detta tredje barn ska skolas in på förskola vid tre års ålder erhåller hen ett besked från Migrationsverket. (Detta går för kännedom också till barnets vårdnadshavare.)

Barnet får besked att eftersom hen inte kan uppvisa giltiga id-handlingar, dvs. ett pass, så har Migrationsverket beslutat att hen ska ”återvända” till sitt hemland. Rätten att vistas i Sverige upphör och hen skall resa frivilligt eller kommer att avvisas.

Eftersom föräldrarna är medborgare i sitt hemland så kan inte svenska myndigheter utfärda pass för hen. Eftersom hen är född i Sverige utfärdar inte föräldrarnas hemland heller pass.

Efter många besök med stödperson från vår grupp hos skattemyndighet, passpolis, ambassad, migrationsverket och framtagande av underlag och överklaganden tillåts till slut hen att stanna i sitt ”nya hemland” trots att hen inte föddes med ett pass i handen.

Beslut och överklagande

Våra erfarenheter tyder på att det inte uppfattas som ett fel i hanteringen om en handläggare beslutar om avslag – detta trots att verkligheten tydligt ger vid handen t.ex.

– att hyreskostnaden också för den 10:e månaden i rad borde tillstyrkas eftersom omständigheterna inte har förändrats.

– att det inte var fråga om arbetsvägran att bli avstängd från praktiken.

– att kravet på att söka 20 jobb är så orealistiskt att det aldrig skulle ställts.

Rättssäkerheten sägs bygga på att alla ska behandlas lika. Var och en kan alltid överklaga – vilket man får formella anvisningar om på juridiskt oklanderlig kanslisvenska. Lösningen med att överklaga innebär mycket ansträngning för den som ännu inte behärskar den svenska ”miljön”. Dessutom kan myndigheten i de flesta fallen hänvisa till riktlinjer och instruktioner som bekräftar den som vidtagit ”korrekt åtgärd”.

Problemlösning eller formell åtgärd?

Vi har den föreställningen att var och en som ställs inför ett problem i verkligheten försöker lösa detta. Man söker efter orsaken till problemet och överväger olika åtgärder som är inriktade på att t ex undanröja hinder eller skapa förutsättningar för att lösa detta problem. Detta kan låta banalt och självklart. Men vi ser gång på gång att det finns ett gap mellan behovet av insatser inriktade på att lösa problem i verkligheten och det som kännetecknar myndigheternas beslut.

När man exempelvis inte fått in det fullständiga underlag som varje månad ska lämnas in för att bevilja pengar till hyra så skickar man påminnelse. Sedan lämnar man det verkliga problemet olöst. Det innebär att man löst förvaltningens problem och vidtagit en åtgärd. Men konsekvensen kan bli att familjen som saknar medel blir skuldsatt; eller vräkt, eller aldrig kan skriva på hyresavtal pga. betalningsanmärkning. Vad var problemet i verkligheten och vad är syftet med vidtagen åtgärd?

En hel familj väljs ut i ett flyktingläger och hämtas som kvotflyktingar till Sverige. Familjen väljs just för att det finns speciella problem, i detta fall de redan utredda funktionsnedsatta unga vuxna. Hela familjen hämtas gemensamt.

I Sverige delar man upp familjen så att var och en som fyllt 18 år är en enhet och tilldelas en handläggare. Dessutom delas funktioner upp så att en enhet i förvaltningen hanterar ekonomi och en annan enhet ansvarar för att utreda de behov som de funktionsnedsatta har. Eftersom de funktionsnedsatta inte är utredda av svenska myndigheter och dessutom mer än 18 år så identifieras de som egna rättssubjekt. En annan familjemedlem får alltså inte föra deras talan. Detta innebär sammantaget att familjen har en rad olika handläggare. Dessa får inte av sekretesskäl utbyta information. Vart tog helhetssynen vägen?

Myndigheterna begär av en kvinnlig analfabet med en familj att hon på ett trovärdigt sätt ska visa att hon har sökt tjugo jobb i månaden för att hon ska få ersättning till mat och hyra till familjen. Var är den realistiska individuellt utformade planen?

Vem ser treåringen som inte kan bevisa sin identitet med ett pass? Det hjälper inte att man kan visa ett födelsebevis från svenskt sjukhus. Id-handling skall vara av godkänd sort med foto i färg. Varför kan en myndighetsföreträdare med utbildning och befogenhet betrakta det som en åtgärd att meddela beslut om en avvisning av en treåring?

Våra slutsatser är att myndigheterna vidtar åtgärder men vägrar se vilka problem som åtgärderna ska lösa. Verkligheten är komplex och de lagar som ska styra myndigheternas handläggning är formulerade utifrån den komplexiteten. I lagar och förarbeten beskrivs nödvändigheten av att se helheten, göra individuella bedömningar och fatta individuellt anpassade beslut.

Handläggarna är personer med flerårig högskoleutbildning bl.a. i lagstiftningen. Varför vidtar man åtgärder som mer förefaller lösa administrativa behov än att lösa verkliga problem?

Samhällelig oförmåga

Vår position bredvid flyktingarna gör att vi ser samhället ur ett annat perspektiv.

Mycket av den myndighetsutövning som ska bistå dem i deras strävan att bli etablerade är dysfunktionell och orsakar mer fördröjning och hinder. Detta skapar hinder för den enskilde men också i förlängningen problem och kostnader för samhället.

Vi ställer oss frågan om regelverk och kontrollsystem de facto skapar utanförskap och fusk, svart marknad, utnyttjande och i förlängningen kriminalitet. Vi kan iaktta hjälplösa beslut att ställa kontrollkrav och bygga ut kontrollbyråkratin. De som får ett krav på sig ser problemet och löser det på det sätt som går. Och nya möjligheter uppstår med självklarhet ur behovet att lösa problemen.

Några enkla exempel:

– Om man måste ha kontrakt på en fast adress för att erhålla ekonomiska medel så skaffar man det. En marknad för kontrakt uppstår automatiskt – men det skapas inga fler bostäder.

– Om man måste ha ett förstahandskontrakt för få ta hit sin familj så skaffar man det. Om detta ligger i en annan stad så skriver man sig där tills familjen är på plats.

– Om det krävs bevis på fast jobb och minimilön för att få uppehållstillstånd så visas detta upp, och man kan till och med visa att man fått utbetald lön. Att en stor del av lönen sedan återbetalas kontant förstärker bara människohandeln.

– Om man placerar en stor barnfamilj med tonåringar i en tvårummare så kommer tonåringarna vara ute på kvällarna. Placeras familjen i tillfälligt boende nära platser kända för t.ex. droghandel så riskerar ”olämpliga saker att hända”.

– Om man tvingar barnfamiljer att flytta runt i Sverige så skapas ingen förankring och barnen får svårigheter.

– Om man använder ekonomiska incitament, dvs. indraget bistånd, så måste vederbörande skaffa pengar på annat sätt.

– Om det inte är realistiskt att få ett legalt arbete så skaffar man ett illegalt.

Vi vet av erfarenhet och forskning vad som sker som konsekvens av ”vidtagna åtgärder”.

Vi vågar också säga att ett samhälle med myndigheter som är styrda av manualer vänder ryggen till kunskaper om verklighetens problem och lösningar. Myndigheter som styr sina handläggare med regelboken vänder ryggen till kompetens och omdöme hos sina anställda. Man måste med självklarhet också vända ryggen till de insatser som civilsamhället erbjuder av engagemang, kunskap och förmåga.

Vi – civilsamhället – går dock inte att styra med regelboken.

Vi borde kunna bättre!