En felaktig ekonomisk berättelse dominerar i den offentliga debatten.
Det råder enighet om att flyktinginvandringen med rådande sysselsättningsgrad bland flyktingar är en kostnad för de offentliga finanserna. Att flyktingarna har låg sysselsättning, låga inkomster och dessutom är en kostnad för de offentliga finanserna har framkommit i en rad vetenskapliga studier. Dessa studier använder sig i allt väsentligt av samma metod och det är därför korrekt att påstå att det råder vetenskaplig konsensus om att flyktinginvandringen, med rådande sysselsättningsgrad bland flyktingarna, är en kostnad för de offentliga finanserna. [1] Men….
Författare: Frans Schlyter. Bild: ”Här råder vetenskaplig konsensus att uträkningarna prickat rätt.” Version 28.3.2021
När jag under juridikstudierna läste finansrätt i Lund i början av 1970-talet fick jag lära mig att samhällets satsningar på medborgaren fördelar sig över hela livet och att huvuddelen är en omfördelning inom det egna livet som den enskilde själv finansierar. Endast en liten del är omfördelning till andra. Det blev en aha-upplevelse för mig. En sådan som uppstår när föreställningen om hur allt fungerar plötsligt blir något helt annat. Jag tror att det benämndes ”den intrapersonella utjämningsprincipen”.
Jag gick även på fantastiska föreläsningar i skatterätt som professor i finansrätt Sven-Olof Lodin höll vid Uppsala universitet.
Den syn jag under studieåren fick på statens finanser har präglat mig och gjort mig till en ganska nöjd skattebetalare. Med barn på dagis och i grundskolan visste jag att min inbetalade kommunalskatt inte räckte till allt detta just då.
Allt blev ställt på ända efter det att jag 2015 åtagit mig att bli god man för två ensamkommande afghanska hazarer, 15 och 16 år gamla. Kort därefter blev en helt annan ekonomisk berättelse dominerande i den offentliga debatten. De asylsökande demoniserades i medierna och utmålades som ett hot mot välfärden.
Jag vill här försöka berätta om min syn på ekonomin kring asylsökande, vilket under de senaste åren bekräftats och fördjupats av flera ekonomer.
Varje barn/ungdom är en investering
Det krävs stora investeringar av samhället för att leda en nyfödd svensk fram till en välfungerande vuxen medborgare, påpekade jag vid morgonkaffet på jobbet för 15 år sedan.
Jag jobbade på utvecklingsenheten på Kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping och bland oss fanns en ekonom. Han återkom efter någon halvtimme med liten beräkning. Minst 1,5 miljoner fick han fram efter lite sökande på nätet. Det han inte hade med i första versionen var hela föräldraförsäkringen.
Livet kan delas in i tjugoårsperioder. De första tjugo åren i livet investerar samhället i barnbidrag, förskola, grundskola, gymnasium m.m. Förskola och skolgång budgeteras för varje barn till cirka 150 000 kr per år. En annan stor post är föräldraförsäkringen med föräldraledighet och vabbande.
Statsbudgeten tappas under de första 20 åren av livet på 3 – 3,5 miljoner kronor per individ.
Till detta kommer allt som vårdnadshavarna lägger ut under barnets uppväxt. Det är mat, husrum, kläder, större bostad, större bil, resor, veckopeng, mobiltelefon, körkort, m.m. Allt kan beräknas till ca 600 000 kr under de första 20 åren.
Följande tjugo år är tid för att återgälda statens investeringar. Den unge börjar arbeta och betala skatt. Underskottet på livskontot minskar. För de flesta står kontot efter denna tjugoårsperiod på plus/minus noll.
Därefter fylls kontot åter på under ytterligare dryga tjugo år med idogt beskattat arbete för att efter pensionering börja minska igen. Under de sista åren i livet drar äldrevården mycket från kontot. På den yttersta dagen är livskontot ur samhällets perspektiv för de flesta åter nollställt.
I Långtidsutredningen [2] 2003 s.63 skrivs att 8 av 10 kronor är en omfördelning inom det egna livet och endast en mindre del är överföringar mellan de ekonomiskt starka till de ekonomiskt svaga. Det sker alltså en utjämning över hela livscykeln. Skönt att få bekräftat!
Alla investeringar är inte lönsamma. En minoritet av människorna behöver under livet mer av samhällets resurser än vad de i kronor förmår ge tillbaka. Det kan vara olika funktionshinder, kriminalitet med fängelsevistelser och drogmissbruk.
I ett demokratiskt och humant samhälle får alla människor leva. Det finns exempel på samhällssystem där man föraktat och dödat människor som av en eller annan anledning ansetts svaga.
Unga och gamla nyanlända är också en investering
Det krävs det flera miljoner av investeringar för att stödja unga i utvecklingen mot vuxenlivet. På samma sätt som det investeras i infödda svenskar investeras det i de människor som kommer till Sverige som flyktingar.
Dåvarande chefekonomen på Arena Idé och nuvarande Vänsterpartiet, Sandro Scocco, skriver i sin bok ”Och några, antar jag, är OK!” [3] att i statsbudgeten behandlas allt som konsumtionsutgifter. Det är kopplat till att statsbudgeten inte kan hantera investeringsutgifter. Det finns ingen särskild investeringsbudget i statsbudgeten. ”Det spelar ingen roll om det är invandring eller Öresundsbron, i budgeten behandlas allt som konsumtion.”
När flyktingungdomar ska erbjudas gymnasieutbildning så måste utgiften ”fler gymnasieklasser under 3 år” budgeteras.
Eftersom allt i statsbudgeten står som utgifter, och budgeten inte skiljer på konsumtion och investeringar, blir berättelsen om flyktingar, invandring och kostnader väldigt förvirrad.
Budgeteringen ger en illusion av konflikt mellan invandring och andra välfärdsutgifter
Statsbudgeten är som en fruktkorg. Där finns både äpplen, päron och bananer. Utbildning till undersköterska, byggnadssnickare, kock, svetsare, CNC-operatör är en investering, trots att utbildningarna står som utgifter i statsbudgeten. Det mesta av utgifterna för invandring är, eller borde vara, en investering.
I den debatt som följde på Nya Gymnasielagen ställdes ungdomarna mot olika angelägna välfärdssatsningar. Denna icke-konflikt lever fortfarande i medier och hos vissa politiker. Brister i välfärden beskrivs som flyktingarnas fel. Nationens undergång är nära.
På Twitter pågår en animerad debatt om migrationspolitiken. Migrationsminister Morgan Johansson (S) skriver att ”Tack vare statliga pengar så kan ungdomar i Skåne åka gratis i kollektivtrafiken i sommar.” Lite senare skriver han att ”Det hade inte varit möjligt om vi inte stramat åt migrationspolitiken” 2018-05-21 (kommentar borttagen mars 2021).
Förändringsförslag av nya gymnasielagen motarbetas kraftfullt med påståendet att lagen blivit för dyr. Maria Malmer Stenergard (M): ”Vi moderater har stoppat ändringar i gymnasielagen förut, och kommer att göra allt vi kan för att även de här förslagen ska stoppas.” Twitter 12:04 2021-03-19.
I båda exemplen finns oviljan, oförmågan att se invandring för vad det är – en investering. Morgan Johansson kan inte skilja på investeringen invandring och konsumtionsutgiften busskort. Moderaternas migrationspolitiska talesperson verkar övertygad om att utbildning är utgifter. Flera andra politiker anser också att gymnasieungdomarna påverkar budgeten negativt och hotar välfärden.
Den övergripande konfliktmotorn som driver migrationsdebatten är oförmågan att i statsbudgeten se skillnaden mellan konsumtionsutgifter och investeringar.
2015 kom rekordmånga flyktingar till Sverige
Flyktingarnas ankomst till Sverige betydde starten på en mängd olika investeringar. Snart kom emellertid nationalekonomer med en helt annan berättelse än den livscykel som beskrivits ovan. I ESO 2018:3 Tid för integration – en ESO-rapport om flyktingars bakgrund och arbetsmarknadsetablering [4] räknade man på omfördelningen mellan grupper och kom fram till att olika flyktinggrupper lyckas olika väl på den svenska arbetsmarknaden, och att en genomsnittlig flykting medför en nettokostnad för den offentliga sektorn på ca 70 000 kronor per år.
Man har räknat omfördelningen mellan olika grupper under en del av livet. Beroende på vilken del av livet man räknar på blir resultaten olika. Flyktingens ålder vid ankomst till Sverige och hur länge vistelsen har varat ger olika resultat. Ensamkommande barn som varit i Sverige i fem år medför en nettokostnad som betydligt överstiger 70 000 kronor per år.
Ekonomer som räknar på omfördelningen mellan olika grupper under en viss del av hela livet kan komma fram till ett resultat som passar in i tidsandan. Det gäller bara att välja ”rätt” del av livscykeln. För att vara rättvis så påpekas detta i rapporten, men då måste man läsa texten som följer efter uppgiften för kostnaden för den genomsnittlige invandraren.
Jag menar att det inte är meningsfullt att räkna plus och minus på olika utgifter utan att skilja på investeringar som ska räknas av mot ett helt liv och konsumtionsutgifter.
Slutsatsen i den offentliga debatten av ESO-rapporten var emellertid på förhand given: Invandrare/flyktingar är något förkastligt som innebär större utgifter för staten, påverkar budgeten negativt och därför är dåligt för välfärden. Det krävdes att invandringen måste minska och att det borde finnas ett tak för hur många flyktingar Sverige kan ta emot. En del politiker föreslog till och med att kommunerna borde organisera särskilda återvändarcentraler. För flyktingbarn togs ”särskilt ömmande omständigheter” i utlänningslagen helt sonika bort i en tillfällig lag för att möjliggöra laglig utvisning av så många som möjligt. Man ville även sända en signal till alla flyktingar att välja ett annat flyktmål än Sverige. Flygblad spreds med texten ”Sverige är fullt”.
I en TV-debatt om kostnaderna för invandrare påpekade Sandro Scocco att om ekonomerna i sina beräkningar av invandrarnas kostnader istället för invandrare sätter in kvinnor i kalkylarket så visar det sig att kvinnor också är ”kostsamma”. De har lägre lön än män, arbetar i högre utsträckning deltid när barnen är små och har en lägre sysselsättningsgrad än män.
Ingen kan komma till slutsatsen att kvinnor inte är välkomna i Sverige. Svenska kvinnor anses inte heller ta resurser från välfärden eller försvåra satsningar på fattigpensionärerna.
Den ekonomiska motvinden
I en debattartikel [5] i Expressen 15 okt 2020 skriver Sandro Scocco, Lars-Fredrik Andersson och Rikard Eriksson:
”På grund av att en ökande andel av inrikes födda är i äldregruppen, som inte arbetar, har antalet arbetade timmar per person fallit det senaste decenniet. Sett till hela befolkningen har detta dock kompenserats av att utrikesfödda på grund av sin gynnsamma ålderssammansättning, ökade sysselsättningsgrad och arbetstid nu arbetar fler timmar än inrikes födda. Invandringen har kort sagt mildrat den ekonomiska motvinden från ett åldrande Sverige.”
Andra ekonomer som ser invandringen ur ett snävare perspektiv menar att invandringen till Sverige varken har varit eller är ekonomiskt lönsam. Flyktingmottagande kan inte motiveras på ekonomiska grunder för den svenska befolkningen.
Eftersom många forskare i olika forskningsrapporter om invandringens ekonomi har räknat på samma sätt och kommit fram till liknande resultat så anses det råda vetenskaplig konsensus att invandring är en finansiellt dålig affär för Sverige.
Kan de ha räknat rätt men på fel sätt och hur stora möjligheter har uttolkarna att förstå vad uträkningarna visade?
Sverige tar emellertid inte emot flyktingar för att de eventuellt kan vara lönsamma! Flyktingmottagandet styrs av internationella åtaganden och att riksdagsmajoriteten fortfarande vill att vi ska föra en human migrationspolitik. Skulle Sverige haft ett lönsamhetstänkande så skulle vi inte ta emot kvotflyktingar bland vilka det finns både gamla och unga.
Ett perspektivskifte behövs
Jag har jobbat i kriminalvården med forskning- och utvecklingsfrågor av olika slag i hela mitt arbetsliv. Kriminalvården anlitade en ekonom som räknade på ekonomin kring narkotikabehandling. Ekonomen, Ingvar Nilsson, kom fram till att en satsad krona på narkomanvård inom kriminalvården gav 7 kronor tillbaka till samhället. Narkomanvård lönar sig verkligen.
Samme ekonom skrev 2016 en rapport till Fryshuset om ett annat sätt att tänka kring ensamkommande flyktingbarn. [6] Ett citat:
”Vi vill här ge möjlighet till tre olika typer av perspektivskiften på dessa barn och unga som till övervägande delen är unga män i tonåren, främst dess övre del.
Vad skulle hända om vi:
- Slutade se dom som ett försörjningsproblem och i stället betraktade dom som ett potentiellt framtida BNP-bidrag?
- Slutade se dom som hjälplösa stackare i behov av vård och omsorg och i stället såg det som att vi fått ett tillskott i humankapital där grundkostnaden för detta tagits av andra länder, flyktingarnas ursprungsland?
- Slutade se dom som ett kostnadsproblem och i stället såg dom som ett socialt investeringsproblem där vår uppgift är att så effektivt som möjligt få dessa unga att först lyckas i skolan och sedan komma in på arbetsmarknaden?”
Det rapporten beskriver är att vi kan se en nyanländ 20-årig flykting som en människa med plus 3 – 3,5 miljoner på livskontot, dvs. den summa som det svenska samhället investerat i en svensk 20-åring eller den summa som ett annat land investerat. Det betyder att Sverige kan investera 3 – 3,5 miljoner i den unge innan flyktingen ekonomiskt sett börjar ”kosta” samhället något. Det betyder också att hos en hel flyktingfamilj med mamma, pappa och två barn i tioårsåldern så finns det minst plus 10 miljoner kronor på familjekontot.
I rapporten skrivs vidare:
”Om tiotusentals unga människor med en oerhörd drivkraft och entreprenöriell kompetens, under stora strapatser tar sig till vårt land, kan det vara och kan det ses som något annat än en belastning, t.ex. en tillgång och en resurs? Och dessutom; Vad skulle krävas för att denna tillgång och denna potential frigjordes?
Det handlar alltså om ett perspektivskifte och byte av ”mindset” och som en följd av detta att vi börjar ställa oss själva ett antal svåra och obehagliga frågor om vårt sätt att ta emot människor och tämligen snabbt göra kapabla och driftiga människor, passiva, beroende och hjälplösa.”
Varför har det blivit så svårt för andra, som inte sedan fem år är involverade med ungdomarna, att se möjligheterna med de flyktingar som kommit hit? Undrar vad en satsad krona på utbildning ger tillbaka under resten av 20-åringens liv?
Hur gynnar flyktinginvandring samhällsekonomin?
Professor Peo Hansen, Linköpings universitet, visar i en ny bok hur flyktinginvandringen gynnar samhällsekonomin.[7] I presentationen av den nya boken står det att den svenska regeringen och den ekonomiska expertisen var eniga om att flyktingmottagandet 2015 skulle bli en stor kostnad. En kostnad som skulle skapa stora underskott, ta pengar från välfärden, tvinga staten att låna och kanske också tvinga fram skattehöjningar. Makthavare framställde detta ekonomiska resonemang, inte som en prognos, utan som ett ofrånkomligt faktum.
Hansen menar att detta kostnadsperspektiv bygger på en bristfällig kunskap om makroekonomi. En stats utgifter, påpekar han, kan inte betraktas på samma sätt som ett hushålls utgifter, och inte uttryckas i samma termer. I ett hushåll må spenderade pengar vara förlorade, men när en stat spenderar är detta alltid en inkomst för resten av ekonomin, för kommunerna, företagen och hushållen, eftersom pengarna ju inte försvinner.
Peo Hansen menar istället att statens kostnader för flyktinginvandring bidrar till att öka tillväxten. Med tillväxten ökar också skatteintäkterna, vilket i sin tur kan generera överskott. Åren 2016 och 2017, då staten lade som mest pengar på flyktingar, blev överskotten de största på ett decennium.
”Regeringen, Ekonomistyrningsverket, Finanspolitiska rådet, Konjunkturinstitutet och Riksbanken hade alltså fel när de tvärsäkert uttalade sig om att flyktingutgifterna skulle leda till underskott 2016 och 2017. Tack vare de statliga flyktingpengarna som kommunerna tilldelades gjorde samtidigt den svenska kommunsektorn ett av sitt bästa resultat någonsin 2016, nära nog samtliga 290 kommuner gjorde överskott.”
Berättelsen om invandrarna/flyktingarna som ett finansiellt hot mot välfärden måste skrivas om
Vart har pengarna som satsats på de ensamkommande ungdomarna under 5 år tagit vägen för var individ?
Två år på HVB-hem för 1 900 kr per dag blir cirka 1,5 miljarder kr. (Några vårdbolag har passat på att tjäna miljarder). Om samhället i stället för HVB-hem satsat på familjehem hade utgiften minskat avsevärt. Försörjningsstöd från migrationsverket och kommunen ca 250 000 kr. Komvux och grundskola och gymnasium är ca 700 000 kr. Civilsamhället som erbjudit gratis husrum, mat, mobil, körkort, mm. är ca 150 000 kr. Till det kommer PTSD-behandling, akut sjukvård, hälsovård, mm.
Samhället och civilsamhället har sedan 2015 bara i dessa gymnasieungdomar investerat drygt 25 miljarder. Det borde anses rimligt att den investeringen skyddas! Huvuddelen av miljarderna har stannat i Sverige och bidragit till tusentals jobb.
I den studie som beräknade den genomsnittliga kostnaden för en flyktinginvandrare (ESO 2018:3) beskrivs tiden det tar för flyktingar att bli självförsörjande.
”Integrationen av flyktingar gick betydligt snabbare på 1980-talet än vad som varit fallet därefter. För de som anlände till Sverige 1982 – 88 var sysselsättningen över 60 procent efter endast två – tre år för män och fem år för kvinnor. För dem som anlänt senare har det tagit sex – nio år för män och åtta – tolv år för kvinnor att nå motsvarande nivå.”
Det tar enligt studien flyktingkvinnor tolv år att nå mer än 60 procent sysselsättning. Jämför den tiden med tiden det tar infödda svenskar att komma in på arbetsmarknaden. Det tar minst 20 år och 3,5 miljoner kronor ur statsbudgeten. Hur stor del av de unga flyktingarna kommer om ytterligare fem år vara färdigutbildade och i arbete om vi kan ge dem sinnesro och studiero?
Hur troligt är det att dessa ungdomar, som enligt flyktingkritiska grupper kommit till Sverige enbart av ekonomiska skäl, utsända av släktingarna för att skicka hem pengar till dem, planerar att leva på kommunens magra försörjningsstöd?
Min ene bonusson blir efter två läsår i grundskolan och tre år på gymnasiet klar från vård- och omsorgslinjen till sommaren 2021. Då kan han söka tjänst som undersköterska. Han arbetar på nästan all ledig tid. I julhelgen då han arbetade var alla som arbetade på det äldreboendet utrikes födda. Förra året tjänade han totalt 120 000 kr genom att vid sidan av studierna jobba på olika äldreboenden och McDonalds. Han kommer förhoppningsvis att få en tjänst som kan ge honom permanent uppehållstillstånd. Jag är dock luttrad. Min tillit till migrationsverkets handläggning är väldigt låg.
Hur lätt blir det för snickare, svetsare, kockar att inom sex månader ordna ett jobb som varar 2,5 år? Hur lätt är det för infödda som just gått ut yrkeslinjen på gymnasiet? De afghanska ungdomar jag känner vill inget hellre än att arbeta eller studera vidare på högskola/universitet.
Berättelsen om flyktingungdomarna behöver uppdateras
I en uppdaterad berättelse där utbildning definieras som investering blir det självklart att agera för att skydda investeringen bl.a. genom att i lagen återinföra de humanitära skäl som togs bort 2016 och att ändra i lagen så att de gymnasieungdomar som snart är färdiga med sina yrkesutbildningar kan få stanna och få nödvändig sinnesro. Sverige behöver dessa ungdomar.
En samlad berättelse kommer även fram till att de ytterligare cirka 7 000 ungdomar, som genom en dokumenterat rättsosäker asylprocess med bl.a. vetenskapligt starkt kritiserade åldersbedömningar, fått avslag på asylansökan också måste få stanna.
Eftersom humanitära skäl i praktiken verkar att ha pausats borde det åtminstone räcka med den egoistiske ”arg skattebetalarens” argument, att inte låta totalt kanske 50 miljarder investeringar bli till kostnader. Om den asylsökande som kom 2015 tvingas lämna landet efter sex år omvandlas investeringen i ett slag till en kostnad.
Årskullarna varierar kraftigt över åren
Sällan hörs demografer beskriva hur Sveriges beroende av utrikesfödda kommer att öka. Titta på vad som händer i glesbygdskommuner när andelen svenskfödda unga arbetsföra minskar och äldre ökar. Hur bra är det för kommunens budget? Det finns kommuner som börjar tänka på det.
Arbetsförmedlingen anser att det krävs 60 000 invandrare per år för att fylla behoven på arbetsmarknaden de närmsta åren.
Hur stora är årskullarna?
År 2010 föddes det 25 000 fler barn i Sverige än år 2000. Bara deras gymnasieutbildning kommer om fem år att kräva 10 miljarder mer i investeringar. Totalt är det 115 000 som föddes det året som ska utbildas. De 50 miljarder som krävs för årskullens gymnasieutbildning finns som en utgift i statsbudgeten.
Ingen skulle väl komma på idén att beskriva det som en ekonomisk belastning på samhället att utbilda ungdomar eller ställa det mot äldrevårdens behov av ökade resurser?
År 1999 och 2000 föddes endast 88 000 respektive 90 000 i Sverige. Senast det föddes så få var 1936.
De flesta afghanska flyktingarna som kom 2015 föddes åren kring 2000. Pojkarna blev totalt sett några procent fler i de årskullarna i Sverige. Ett välkommet tillskott kan man tänka i många byskolor som hotats av nedläggning. Att det var så rekordfå som föddes kring 2000 får idag återverkningar på antalet sökande till olika utbildningar och antalet kurser som inte kan starta. Är det bara jag som noterat detta?
1990 föddes det lika många som rekordåret 1945. Därför är det fullt på förlossningsklinikerna nu med 30-åriga barnaföderskor.
Den demografiska motvinden kan motverkas
Docenten i ekonomisk historia vid Umeå universitet Lars Fredrik Andersson skriver i en rapport om den demografiska motvinden. [8]
”Rapporten visar att invandringen har varit avgörande för att Sverige har lyckats upprätthålla en stabil trend mellan arbetade timmar och befolkning. Räknat per invånare, har vi det senaste decenniet sett en större ökning av arbetsinsats för utrikes födda än för inrikes födda. Det har framför allt skett genom en ökad sysselsättningsgrad. Utrikes födda har alltså ökat sin arbetsinsats i svensk ekonomi de senaste två decennierna. Inte bara som grupp, utan per person. Utrikes födda arbetar fler timmar eftersom fler än tidigare är i sysselsättning, och eftersom de som är sysselsatta arbetar fler timmar än tidigare. Tillsammans med det faktum att utrikes födda i mycket högre utsträckning än infödda svenskar är i arbetsför ålder har detta gett Sverige en demografisk fördel. Det har gjort det möjligt för inrikes födda att jobba mindre. Så för hela ekonomin har nedgången i arbetade timmar per invånare för gruppen inrikes födda alltså balanserats av det positiva bidraget från den ökade arbetsinsatsen från gruppen utrikes födda. Men även om invandringen har mildrat den demografiska motvinden, innebär det inte stiltje framöver. Rapportens resultat visar att målsättningen att upprätthålla arbetsutbudet i framtiden – att jobba lika mycket per invånare sett till hela befolkningen som i dag – utmanas av en hårdare demografisk motvind det kommande decenniet.
Den kan i praktiken motverkas på tre sätt:
(1) Den effektiva pensionsåldern höjs och äldre arbetar fler arbetade timmar.
(2) De i arbetsför ålder arbetar fler timmar.
(3) Unga invandrare bidrar till ökat utbud av arbetade timmar.”
Hans Rosling saknas verkligen i debatten. Han skulle med bubblor kunnat åskådliggöra hur den ekonomiska livscykeln fungerar. Hans Rosling skulle med backar ha visat hur svenskarna blir allt äldre och att antalet arbetsföra i befolkningen blir allt färre. Han hade kunnat visualisera den demografiska motvind som väntar infödda svenskar. Han hade kunnat visa att flyktingarna inte tar infödda svenskars låglönejobb utan puttar upp dem i lönehierarkin.
I framtiden måste migrationspolitiken förutom solidaritet, humanitet och mänskliga rättigheter i konventionsåtaganden, bygga på ett livscykeltänkande och att det inte finns någon konflikt mellan invandring och välfärd. Vi måste börja se invandringen för vad den är – en investering för framtiden. Vi måste börja se på flyktingar ur ett socialt investeringsperspektiv. Vi måste hitta ett sätt att i statsbudgeten skilja på investeringar och utgifter så de som läser budgeten lättare kan få en mer nyanserad bild av verkligheten. Vi måste diskutera vad som är nödvändigt för att flyktingars integration på arbetsmarknaden ska kunna förbättras och hur integrationsprocessen ska kunna effektiviseras.
De delar av civilsamhället som under fem år tagit ett stort ansvar för unga flyktingar måste få ägna sin tid helhjärtat åt integration av bonusbarnen genom att dessa samfällt ges permanent uppehållstillstånd.
Om ögon och öron vidgas finns en annan anständig berättelse.
[1] Hammarstedt, Mats. Ingen oenighet om flyktinginvandringens kostnader. Dagens Samhälle 6.6.2018 https://www.dagenssamhalle.se/debatt/ingen-oenighet-om-flyktinginvandringens-kostnader-22529
[2] Långtidsutredningen 2003-2004. Regeringen.se https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2004/03/sou-200419/
[3] Scocco, Sandro. Och några, antar jag, är OK! Atlas förlag 2019 https://bokforlagetatlas.se/bocker/och-nagra-antar-jag-ar-ok/
[4] Ruist, Joakim. Tid för integration – en ESO-rapport om flyktingars bakgrund och arbetsmarknadsetablering. Rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi 2018:3 https://eso.expertgrupp.se/wp-content/uploads/2018/05/ESO-2018_3-Tid-for-integration.pdf Sammanfattning https://eso.expertgrupp.se/wp-content/uploads/2016/11/Sammanfattning.pdf
[5] Invandrare arbetar mer än svenskfödda. Expressen 15.10.2020 www.expressen.se/debatt/invandrare-arbetar-mer-an-svenskfodda/
[6] Nilsson Lundmark, Eva; Nilsson, Ingvar. En vinstlott eller en nitlott? Ensamkommande flyktingbarn ur ett socialt investeringsperspektiv. Krut AB 2016.04.20
http://www.seeab.se/Texter16/Ensamkommande.pdf
[7] Ny bok visar hur flyktinginvandring gynnar ekonomin. Linköpings universitet 25.3.2021 https://liu.se/nyhet/ny-bok-visar-hur-flyktinginvandring-gynnar-samhallsekonomin?&utm_source=LiU-nytt&utm_medium=email&utm_campaign=vecka-12-2021
[8] Andersson, Lars Fredrik. Arbetsmarknaden på 2020-talet: Invandringen och den demografiska motvinden. Arena Idé oktober 2020 https://arenaide.se/wp-content/uploads/sites/2/2020/10/invandringen-och-den-demografiska-motvinden-2020-10-12-ny.pdf