Varför frivilliga familjehem?

Det var de 35 000 ensamkommande ungdomarnas förtjänst att många i svenska samhället fick upp ögonen för hur asylprocessen går till och vad den innebär.

Författare: Ingrid Eckerman. Bild: Logga för Frivilliga familjehem. Version 22.3.2021.

Barn utan vårdnadshavare (BUV) placerades antingen i familj eller i HVB-hem. Olika kommuner föredrog den ena eller den andra varianten. De ungdomar som kom till en svensk familj fick ofta ett stort socialt nätverk. Med stöd av regeringspengar startades integrationsprojekt som fotbollslag och musikgrupper. Andra som lärde känna ungdomarna var personalen i hvb-hemmen, lärare och övrig skolpersonal, bibliotekarier, i vissa fall kristna församlingar.

Tidigare ålades varje kommun att enligt socialtjänstlagen sörja även för asylsökande ”unga vuxna”, dvs. myndiga ungdomar, tills de fyllde 21 år. Genom en ändring i ersättningssystemet 1 juli 2017 upphörde kommunernas skyldigheter för asylsökande ungdomar när de fyllde eller blev uppskrivna till 18 år. Från en dag till en annan förlorade de sina gode män, sin bostad, sin relativt höga materiella standard.

Detta uppmärksammades av alla som redan var engagerade runt ungdomarna. Våren 2017 fick de första ungdomarna lämna sina hem för att inkvarteras på ett vuxenboende, ofta ett gammalt sanatorium i norra Sverige, utan bussförbindelse till skola. Ungdomarna var fortfarande efter ett drygt år i Sverige labila, ofta deprimerade, och for illa av att åter ryckas upp och dessutom placeras tillsammans med olyckliga vuxna män. Det var också nu som antalet självmord rasade i höjden (se annat kapitel).

Hjälparna kunde inte stillatigande se på. De upplät sina egna hem, men engagerade också sina egna nätverk för att hitta ”frivilliga familjehem” som utan ersättning erbjöd en sängplats. Större organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, Stadsmissionerna och kyrkorna hjälpte till. Lokala nätverk och föreningar bildades. I facebookgrupper arrangerades ”bostadsförmedlingar” som fungerade oväntat väl, tills behoven blev allt för stora.

På vissa orter organiserade man sig som delorganisationer av ”Frivilliga familjehem”. Där kan det gå att få fram vissa siffror på hur många som engagerade sig. Likaså genom de stora organisationerna. Sammanlagt kan det ha varit 10 000 personer som hjälpte 15 000 ungdomar med sängplats.

Denna utflyttning från hvb-hem och fosterhem till ideella familjer och deras nätverk medförde att en betydligt större del av civilsamhället lärde känna de ensamkommande. Detta har i sin tur bidragit till de starka protesterna mot hanteringen av de unga.

Frivilliga familjehem Österåker – FFHÖ

Författare: Åsa Jönsson Tysén

  • FAKTARUTA
  • Startades 2017 som ideell förening
  • Styrelseordförande: Tomas Tysén
  • Medlemsantal: 90
  • Hemsida: http://frivilligafamiljehem.se/osteraker
  • FB-sida: https://www.facebook.com/ffhosteraker/  med 727 följare i skrivande stund
  • Över 100 ungdomar har sedan start fram till nu fått stöd och hjälp via FFHÖ
  • Fler än 383 ungdomar har hitintills fått boende via föreningarnas (FFH-nätverket runt Sthlm och Norrköping) försorg.

Det var inte bara ”misstag” så som vi först trott, utan det vi såg var felaktigheter som var satta i system, som upprepades och återkom i de flesta av ungdomarnas enskilda asylärenden.

Frivilliga Familjehem i Österåker/FFHÖ är en av oräkneliga ideella familjehemsföreningar i Sverige. Föreningen är en del av ett nätverk skapat av andra frivilliga familjehemsföreningar i närliggande kommuner till Stockholm.[1] Tillsammans arbetar vi över kommungränserna för att kunna stötta varandra, fånga upp, nå och hjälpa ensamkommande barn och ungdomar som i annat fall riskerar hemlöshet och utanförskap. Utöver detta nätverk har FFHÖ ett omfattande samarbete, både lokalt nära[2] och nationellt/internationellt, med andra ideella föreningar[3], nätverk[4], organisationer[5], samfund[6], tolkar, offentliga biträden och advokater och enskilt engagerade i såväl civilsamhället, det offentliga, statliga och kommunala, samt inom politiken.

Hösten 2015

Under november – december 2015 arbetade jag, Åsa Jönsson Tysén, tillsammans med en kollega med en tillfällig daglig verksamhet i Österåkers kommun. Verksamheten var riktad mot den stora grupp av ensamkommande ungdomar som under hösten anlänt till kommunen och hade som syfte att skapa en meningsfull daglig sysselsättning för ungdomarna, fram tills dess att vanliga skolan kommit igång. Verksamheten innehöll lättare svenskaundervisning ur ett behovsrelaterat perspektiv och blev mycket uppskattad. Många var de volontärer som slöt upp. Trots att de ungas mående var rejält påverkat efter många veckor på flykt med hemska upplevelser i bagaget kunde vi alla se hur lättnaden över att äntligen ha fått landa i Sverige gav dem förnyad kraft och livslust. Det var verkligen helt makalöst att få uppleva och dagarna som vi hade tillsammans kom att präglas av skratt och glädje och stor entusiasm. Verksamheten upphörde vid årsskiftet 2015/2016, men kontakten med många av ungdomarna, fortsatte för min del även efter det.

Föreningen startas upp

2017 försämrades plötsligt läget drastiskt för de av ungdomarna som fortfarande befann sig i asylprocess. I samband med att de fyllde 18 år, alternativt blev uppskrivna i ålder till 18 år, räknades de inte längre som barn och förlorade på dagen rätten att få bo kvar i kommunen i kommunens regi. Det blev upptakten till vårt, mitt och min man Tomas Tyséns, engagemang och orsaken till varför vi startade upp vår ideella förening, Frivilliga Familjehem i Österåker (FFHÖ).

Vårt fokus blev att tillsammans med andra föreningar och engagerade i civilsamhället hitta frivilliga familjehem/boenden i kommunen till dessa ungdomar. Tillräckligt många så att ingen av dem skulle behöva dras upp från sitt sociala sammanhang, skola, vänner, familj osv och flytta till något av Migrationsverkets (MV:s) flyktinganläggningar ute i landet. In hos oss, Tomas och mig, flyttade två ungdomar, för att senare följas av ytterligare sju när boendekrisen eskalerade och vi inte ville att någon skulle behöva flytta eller bo på gatan, ens för en natt eller två.

Den insats som gjordes gav lyckat resultat. När 2018 gick mot sitt slut hade boendelösningar hittats i princip till alla de ungdomar som hotats med förflyttning. Cirka 55 ungdomar var boende i frivilliga familjehem. Ytterligare cirka 20 ungdomar, tidigare boende i bl.a. Täby kommun, hade fått flytta in i hus som FFHÖ hyrde.

En av anledningarna till varför vi lyckades så bra var sannolikt för att Tomas i anslutning till att föreningen startades skapade en hemsida[7] och en facebooksida[8] som beskrev vår verksamhet och som vi hela tiden uppdaterade. Bland annat skrev vi ut antalet ungdomar som riskerade att behöva flytta från kommunen, och för varje nytt familjehem/boende som hittades, skrevs det antalet ner. Vi gjorde även kortare presentationer/reportage med familjer som tagit emot en ungdom. Istället för det negativa lyftes det positiva fram. Sammantaget tror vi att det bidrog till att fler var villiga att öppna upp sina hem. Detta koncept skapat kring ”Frivilliga Familjehem” delades även vidare till andra ideellt engagerade i kommuner runt omkring Stockholm, Norrköping och Söderköping. Vi blev tillsammans ett starkt nätverk av föreningar som alltsedan dess haft ovärderligt stöd av varandra.

Läget försämras

Vid uppstarten av FFHÖ 2017 var vi övertygade om att ”allt” skulle lösa sig när väl asylutredningen var över och ungdomarna fått uppehållstillstånd. Vi trodde verkligen inte att läget kunde bli värre eller att ungdomarna i vår närhet skulle kunna drivas till att må ännu sämre. Vi hade fel.

För oss och vår förenings del försvårades arbetet av att Österåkers kommun inte var odelat positiv till våra insatser. Strax innan jul 2018 ålades föreningen ett återbetalningskrav på cirka en halv miljon kronor. Återbetalningskravet var del av det bidrag som föreningen blivit tilldelad av Österåkers kommun i början av 2018, som i sin tur var cirka en tredjedel (1 080 000 SEK) av det statsbidrag som Österåkers kommun dittills fått sig tilldelat sig av staten efter regeringsbeslut taget i juli 2017.[9] Bidragspengarna som föreningen fått hade under månaderna januari – juni 2018 fördelats som kostnadsersättning till de familjer som hade ungdomar boende hos sig. Motiveringen till återbetalningskravet var att kommunen ansåg att föreningen hade stöttat och hjälpt ”fel” ungdomar.[10] Efter stora protester från både civilsamhället, enormt stöd från andra ideella föreningar samt vissa lokalpolitiker[11], drogs kravet i mitten av juni 2019 tillbaka till allas vår lättnad.[12]

Den summa som Österåkers kommun sammanlagt tog emot från staten som bidrag/kommunstöd för ensamkommande unga asylsökande landade på 4 028 560 kr.[13] Av den summan fick FFHÖ ungefär en fjärdedel – detta trots att vi under hela denna period var den enda stödinsatsen i kommunen riktad mot gruppen som statsbidraget var ämnat för.

För ungdomarnas del försämrades läget katastrofalt när första avslagsbesluten på deras asylansökningar slog ner som bomber i deras liv. För många skedde det dessutom samma dag som de fyllde 18 år, samma dag som de också tvingades bort från sina boenden i kommunens regi. Paniken, skräcken och den förtvivlan som följde med avslagen för alla som drabbades och ångesten hos dem som fortfarande väntade på besked var djupt traumatiserande. Även vi som fanns i deras närhet påverkades starkt. Dels utifrån de känslomässiga band vi hade till ungdomarna och dels för att vi sedan ungdomarna fyllt 18 år och inte längre hade någon god man var de enda som de kände att de kunde vända sig till när de behövde hjälp.

Asylprocessen

Till en början trodde vi att Migrationsverket begått misstag när de fattat besluten om avslag. Vår tilltro till rättsprocessen var stor och vi var helt säkra på att avslagen vid en överklagan till Migrationsdomstolen (MD) självfallet skulle ändras till bifall. Vi kunde inte föreställa oss något annat efter att ha fått ta del av det avskyvärt hemska som ungdomarna varit med om och som också orsakat deras flykt.

Det var den tron och övertygelsen som gjorde att vi satte igång att granska Migrationsverkets beslut. Vi jämförde besluten med intervjuprotokollen från asylutredningarna, tog hjälp av egna tolkar, skrev rättelser/tillägg, tog kontakt med handläggare på MV, jobbade tillsammans med, och i de fall det blev tvunget på grund av undermålighet, mot eller vid sidan av ungdomarnas offentliga biträden. Vi, liksom andra familjer i FFHÖ, följde med till Migrationsverket som stödpersoner och vittnen när asylintervjuer skulle ske och till domstol när en överklagan lett till muntlig förhandling. Vi gjorde ljudupptagningar vid möten och intervjuer för att ha som bevis och jämförelseunderlag. Vi läste på om säkerhetsläget i Afghanistan där de allra flesta av våra unga hade sitt ursprung, om olika minoriteters extra utsatthet och de ökade riskerna kopplade till bland annat konvertering, ateism, HBTQ. Vi fördjupade oss i vår svenska migrationslagstiftning och i FN:s regler om mänskliga rättigheter. Vi blev mer och mer insatta och pålästa, samtidigt som fler och fler fel och brister framkom.

Det var inte bara ”misstag” så som vi först trott, utan det vi såg var felaktigheter som var satta i system, som upprepades och återkom i de flesta av ungdomarnas enskilda asylärenden. Inte bara i Migrationsverkets förfarande, hantering och dokumentering under asylutredningarna, utan även kopplat till vissa offentliga biträden och tolkar som inte tolkat rätt och därigenom bland annat undergrävt ungdomarnas trovärdighet. Felen och bristerna fanns och hängde kvar under hela asylprocessförfarandet, från Migrationsverket, via Migrationsdomstolen till sista beslut taget av Migrationsöverdomstolen (MöD).

Haveri och förändrad kamp

Det var under lång tid svindlande ofattbart för oss att greppa att det vi var med om och bevittnade hände på riktigt. Vi kunde inte/ville inte tro att våra svenska migrations-, trygghets- och rättssystem som vi så blint litat på kunde fallera så totalt och, som vi uppfattade det, också tilläts göra det. Här i Sverige. Inte i Afghanistan eller något annat korrupt land, utan här.

När vi tillslut accepterade det, efter dagar, nätter och månaders slit, förändrades vårt engagemang ytterligare. Vår kamp handlade inte längre ”bara” om att ideellt hjälpa och försvara våra ungdomars rättigheter, utan gällde därifrån även oss, våra liv, vårt Sverige, vår egen rättssäkerhet. Breven/mailen som vi skickade till politiker och beslutsfattare, inläggen och kommentarerna på FB och Twitter, insändarna och artiklarna, samtalen med vänner och bekanta kom nu även att bli våra vittnesmål om det vi upplevde som ett skrämmande haveri i Sverige.

Nya gymnasielagen och dess följder

Under samma period som allt detta skedde röstades den nya gymnasielagen (NGL) igenom den 7 juni 2018. I vissa avseenden och för vissa ungdomar kom den som en lättnad. För andra inte. I sin obegripliga urskillnad mellan vilka som omfattades av den eller ej föll många rakt igenom, vilket ledde till att alla mådde oerhört dåligt.

Vi som stod vid de ungas sida fick härigenom än mer att hantera och än fler migrationsbollar att jonglera med när ytterligare en tidspressad bevisjakt påbörjades. Denna gång handlade det om att hitta uppgifter som bekräftade ankomstdatum och datum när ungdomarna för första gången yttrat en önskan om att söka asyl i Sverige. Uppgifter som inte hade registrerats hos Migrationsverket, då de tappats bort i spåren av det kaos som uppstått när så många ensamkommande barn och ungdomar anlänt samtidigt hösten 2015. Uppgifter som man ibland, om man var nitisk, envis och hade tur, kunde finna som en notering hos en socialtjänst någonstans i Sverige. Uppgifter som även i de fall vi lyckades få fram dem, inte säkert ansågs tillräckliga som bevis. Det kunde t.ex. bero på vilken instans, Migrationsverket, Migrationsdomstolen eller Migrationsöverdomstolen, som hade hand om ungdomens ärende och fattade beslutet.

Det hände två av våra ungdomar med exakt lika bakgrund och bevis. Den ena gavs uppehållstillstånd via NGL och den andra inte. Den sistnämnda hann vi skriva ett verkställighetshinder för som också avslogs, innan vi tvingades till avsked i mars 2019 då han flydde vidare till Frankrike, där han fortfarande befinner sig. Under hösten 2018, våren och sommaren 2019 var det flera av våra ungdomar som fattade samma beslut och flydde vidare från Sverige. Alla utom en sågs som Dublin-ärenden, men ingen av dem hann skickas tillbaka till Sverige inom utsatt tid och fick därmed möjlighet att på nytt söka asyl. Fyra av dem har därefter fått uppehållstillstånd i Frankrike och ytterligare en i ett annat europeiskt land. Flera väntar fortfarande på att få komma på intervju och en har vi mer eller mindre tappat kontakten med.

För de av våra ungdomar som omfattades av NGL har livet inte heller varit lätt trots de tillfälliga uppehållstillstånden (TUT). Kraven som är satta knutna till NGL är svåra att uppfylla. För att ungdomarna ska kunna lyckas nå så pass långt som till permanenta uppehållstillstånd (PUT) krävs både enorma insatser av dem själva och en stor portion tur. När något händer som omkullkastar planeringen, såsom t.ex. psykisk/fysisk ohälsa, nytillkomna/förändrade krav kopplat till NGL eller en coronapandemi vars framfart helt förändrar förutsättningarna för att kunna skaffa fast jobb/tillsvidareanställning efter fullföljda studier, blir det än svårare. Då ska det nästan till ett under för att de ska kunna nå hela vägen fram.

… Ett under som understötts/understöds av alla oss engagerade, inom föreningen och civilsamhället, i skolvärlden och på arbetsmarknaden, som sett och ser vinningen i att ungdomarna klarar det. Tillsammans har vi på olika sätt, utifrån våra positioner och professioner, funnits med längs hela denna resa genom NGL:s vindlingar. Upprepade gånger har vi sökt efter svar för att få klargjort och befäst av Migrationsverket vilka krav som gäller, men också fått se samma krav ändras över tid. Vi har bistått i studier och kontakter med skola, CSN och sjukvård i de fall det har varit nödvändigt, samt stöttat vid förlängningsansökningar av uppehållstillstånden då minsta fel kan innebära avslag. Vi har försökt förbereda dem för nästa stora utmaning: att under en pågående pandemi hitta ett jobb inom sex månader efter avslutade. Tomas är en av dem som står bakom uppbyggandet och drivandet av kampanjen REDO och Arbetskraftsförmedlingen[14] och är också en av dem i FFHÖ som arbetar mest intensivt kring jobbsök för de unga i vårt nätverk.

Sammanlagt var det 39 ungdomar som från början omfattades av NGL. Status i skrivande stund är att några av dem under tiden de studerat inte klarat kraven och har förlorat eller löper stor risk att förlora sitt TUT kopplat till NGL. Elva unga är klara med sina studier. Nio av dem har på egen hand eller genom stöttning hunnit hitta ett arbete som uppfyller kraven som följer med NGL och ansökan om PUT har eller ska lämnas in. De övriga två söker fortfarande fast/tillsvidare anställning. Hur framtidsmöjligheterna ser ut för de övriga att efter avslutade studier hitta arbete som kan leda till PUT vet vi inte. Det vi däremot vet är att många av dem redan nu arbetar som timanställda på bland annat äldreboenden i kommunen, och har så gjort alltsedan de fick arbetstillstånd.

Papperslösa unga

Vi har även ungdomar som valt att stanna kvar i Sverige som papperslösa. Dessa har vi och föreningen, tillsammans med andra ideellt engagerade och involverade, valt att fortsätta stötta på olika vis. Det är en självklarhet. De är våra familjemedlemmar och nära vänner, skolkamrater, lagkamrater och arbetskollegor. Inte skulle vi överge dem, tillåta att de hamnar på gatan med risk för att dras in i kriminalitet och annat elände. Aldrig.

Några av de papperslösa har vi också följt genom hela asylprocessen och dess avslag, genom verkställighetshinder som gett förnyad prövning och därefter uppehållstillstånd. En av dem satt flera månader i förvar i väntan på utvisning.

Andra ungdomar har inte haft samma tur och har genom deportation tvingats tillbaka till Afghanistan. En av dem planerar att ansöka om arbetstillstånd i Sverige och två flydde vidare och befinner sig nu åter i Iran.

Sammanlagt har över 100 ungdomar fått stöd och hjälp via FFHÖ sedan start 2017. Ekonomiskt och praktiskt har föreningen fått ovärderlig hjälp av andra föreningar, organisationer och samfund, samt ett starkt civilsamhälle.

Det ideella engagemangets kostnad

Kostnaden knutet till ett ideellt engagemang som detta som löpt under många år går inte att värdera och beräkna. Till det är det för komplicerat. Ekonomiskt, trots de bidrag som föreningen fått att använda för de ensamkommandes behov och överlevnad, har vi för egen del förlorat ogreppbart mycket. Likaså i tappet av tillit till vårt lands styre och samhälls- och trygghetssystem. Vår hälsa, både den psykiska och fysiska, har farit väldigt illa och vi, våra liv och våra relationer till vänner och anhöriga har i många fall förändrats. I vissa fall i sådan grad att de inte längre finns kvar.

Samtidigt har vi vunnit storslam. Ren vinst i alla de nya vännerna och fantastiska kontakter som vi fått enbart genom vårt engagemang. Det har också fått oss att växa i oss själva, som medmänniskor och medskapare av vår samtid här och nu. Vi tror också att vi i och med det har varit med om att positivt påverka vår framtid.

Det är stort.

Referenser

[1] Botkyrka, Ekerö, Haninge, Huddinge, Norrköping, Söderköping, Tyresö, Täby, Upplands-Bro, Vallentuna, Värmdö, Väsby samt ideellt engagerade i Stockholm

[2] Föreningen för Folkbildning och Frihet FFFF – Eduardo Madariaga, Tillsammans Åkersberga, IFEN – Intresseförening för Ensamkommande och Nyanlända i Österåker, Österåker – Östra Ryds församling, Rädda Barnen Österåker, Runö Folkhögsskola m.fl.

[3] I Do Organization mfl

[4] Vi står inte ut men vi slutar inte kämpa, Stöttepelaren m.fl.

[5] Rädda Barnen Täby, Rädda Barnen region Stockholm

[6] Svenska Kyrkan Stockholms stift

[7] Frivilliga familjehem http://frivilligafamiljehem.se/

[8] Frivilliga familjehemi Österåker  https://www.facebook.com/ffhosteraker/

[9] Statsbidraget hade som mål och syfte att hjälpa till att lösa boendeproblematiken i Sveriges kommuner kopplat till gruppen ensamkommande unga asylsökande som under den långdragna asylprocessen (de flesta kom som barn/ungdomar hösten 2015) hann fylla 18 år och därigenom annars skulle behöva flytta från kommunen de bodde, gick i skola och vistades i.

[10] Österåkers kommun anser att vi har hjälpt ”fel” ungdomar. Frivilliga familjehem 14.1.2019  http://frivilligafamiljehem.se/osterakers-kommun-anser-att-vi-har-hjalpt-fel-ungdomar/

[11] Del 2. Österåkerskommun anser att vi har hjälpt ”fel” ungdomar. Frivilliga familjehem 16.5.2019 http://frivilligafamiljehem.se/del-2-osterakers-kommun-anser-att-vi-har-hjalpt-fel-ungdomar/

[12] Del 3: Tack! Frivilliga familjehem 28.6.2019 http://frivilligafamiljehem.se/del-3-tack/

[13] Tillfälligt kommunstöd för unga asylsökande m.fl. 2017-2019. Migrationsverket https://www.migrationsverket.se/download/18.264815f116ac5a41c3f1c7/1593693394703/Sammanställning%20totalt%20980%20miljoner%20kronor.pdf

[14] REDO. Arbetskraftsförmedlingen https://redo.arbetskraftsformedlingen.se/