Det blev aldrig någon flyktingkris 2015.
Har man lärt känna människor, sett först deras lycka att ha hamnat i ett lugnt land, därefter erfarit deras desperation när de fått klart för sig att de inte ska få stanna, så kan man inte bara överge dem. Det går helt enkelt inte. Vi är inte mer än människor.
Författare: Ingrid Eckerman. Bild: Flyktingar togs emot av volontärer på tågstationerna hösten 2015. Bilden lånad från ETC. Fotograf okänd.
Ingen behövde bo i tält, alla fick kläder och mat. Volontärer ordnade sovplatser och lyssnade. ”Jag gick in i mina nyanländas verklighet, så främmande från min; tiden före flykten i krig, med tortyr, våld och ibland svält.”
Barn och ungdomar fick familje- och hvb-hem. De började skolan, fick läxhjälp, fotbollslag och körer. Familjer fick leksaker och möbler. Studiecirklar och språkkaféer uppstod. Arbetsgivare gav jobb. Staten gav civilsamhället pengar som stöd för integrationsarbetet.
Människorättsorganisationer och asylgrupper har engagerat sig i flyktingar i många årtionden. Med början 2015, då flyktingströmmar av oanade mått nådde Sverige, har antalet människor som aktivt engagerat sig i flyktingar ökat kraftigt. Mest synligt var det hösten 2015, då civilpersoner var de första som mötte flyktingarna på de större städernas centralstationer.
Civilsamhällets stora insatser beskrivs av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUSF) rapport 2016[1]. Nära hälften av kommunerna samverkade med civilsamhället under 2015 när det gällde nyanlända. De civila aktörerna hade god tillgänglighet och anpassningsförmåga. Lena Nyberg, generaldirektör på MUSF, säger i tidningen Hem & hyra[2]: ”När krisen blev mer påtaglig klev civilsamhället in för att lösa en situation som den offentliga sektorn aldrig hade klarat på egen hand”.
Det var tufft för kommuner och invånare när en by ”invaderades” av flyktingar, men viljan att ta hand om flyktingarna fanns[3]. Från början var det med tanken att hjälpa de här människorna tillfälligt med olika former av stöd tills de kunde klara sig på egen hand. Att många av flyktingarna var familje- och ensamkommande barn gjorde att civilsamhället i hög grad blev involverat. Trots det hårda arbetet kändes det positivt och konstruktivt.
Uppvaknandet hösten 2016
När hjälpare sitter och gråter, när de uttalar nästintill förbannelser över regeringen, politikerna och myndigheterna, då har det gått långt[4]. När hjälpare får tigga pengar av andra hjälpare för att kunna köpa mat åt svältande ungdomar, då har det gått för långt.
När den tillfälliga lagen och nya regler trädde i kraft förändrades uppgiften. Då lärarna kom tillbaka till skolan efter sommarlovet 2016 mötte de en förändrad verklighet. Skolbarnen som hade varit glada, motiverade, lyckliga att få studera, var oroliga, ledsna, okoncentrerade. De hade förstått att den nya lagen rejält minskade chanserna att de skulle få stanna.
Arbete för integrering övergick i livräddningsarbete för utvisningshotade. ”Det knyter sig i min mage. Hur skall jag kunna hjälpa alla som nu hör av sig? Jag är en person som vill hjälpa men nu börjar det bli ohållbart. Fler och fler ungdomar i nöd.”
Gode männen som åtagit sig att stötta barn tvingades se hur deras skyddslingar plågades. ”Har ni förberett godemannen på att hen helt utan eget psykologiskt stöd har att möta en annan människas djupaste förtvivlan, en älskad människa som förtärs av skräck och hopplöshet? Och att hen får räkna med att till slut förlora den som hen tagit till sitt hjärta?”
Från våren 2017 kom nödropen från ungdomarna allt oftare. Vi observerade självmordsförsök och självmord.
Ändrade arbetsuppgifter för civilsamhället
Nu gällde det att få ensamkommande ungdomar från framför allt Afghanistan att överleva, att stå ut med osäkerheten. För ungdomar med alla avslag handlade det också om att ge dem tak över huvudet, mat i magen och kraft att fortsätta skolan.
Professionella engagerade sig långt utöver sitt uppdrag. Lärare blev kontaktpersoner eller frivilliga familjehem. Kuratorer och socialsekreterare grät då de ej kunde hjälpa. Jurister och ombud lade ner obetald tid. Anställda på stadsmissioner, Röda korset, Rädda barnen, i kyrkor och församlingar vände ut och in på sig för att hjälpa. Vårdcentraler och tandvårdsmottagningar lade om rutinerna. BUP fick en ny patientgrupp.
Hjälpen har fortsatt att behövas i flera år och utövas i flyktinggrupper, Röda kors-kretsar, Rädda Barnens lokalföreningar, stadsmissionerna och de olika kyrkornas alla församlingar. Lokala stödgrupper har bildats på snart sagt varje ort i Sverige[5].
Hjälparna fyller i blanketter, förmedlar kontakter och delar ut mat. De bidrar ur egna fickor till mat och livets nödtorft. Släkt och vänner rekryteras som frivilliga familjehem. Många är de som skänker pengar, mat, kläder, bohag till flyktingar med eller utan uppehållstillstånd.
Som exempel samlade Österlens Stödförening för Flyktingar in cirka 800 000 kr under 2017 – 2020. Pengarna gick till akutbidrag, hyror, advokatkostnader mm, främst till barnfamiljer men även till ensamkommande ungdomar. När insamlingsorganisationen Stöttepelaren – stödförening för ensamkommande barn och ungdomar bildades hösten 2017 fick man in en dryg miljon kronor första året. Många andra föreningar har fått statliga bidrag, men de pengarna ska vanligen gå till integrationsbefrämjande aktiviteter – de får inte användas till basala behov som mat, kläder, busskort, bostad.
När den nya gymnasielagen infördes 2018 såg hjälparna fram emot en avlastning då åtminstone 9 000 av de cirka 14 000 utvisningshotade ungdomarna skulle få matpengar och en skolplats. När genomförandet försenades, och tusentals ungdomar inte ens skulle få skollunch under sommaren, gick nya upprop ut. Svenska kyrkan var den instans som med säkerhet var öppen, och dit hänvisades hjälpsökande.
Nya grupper som behöver stöd kommer till, och nya hjälpargrupper bildas på sociala media: Nu vill man utvisa även småbarnsfamiljer och ensamma kvinnor och flickor till Afghanistan. De som bedömts som minderåriga utan skyddsskäl fyller 18 år och kan utvisas utan ordnat mottagande. Asylsökande släpps ut från förvaren utan en krona på fickan, och återskickade från Frankrike och Tyskland släpps ut från Arlanda mitt i vinternatten.
Aktiviteter i syfte att ordna arbete har ökat. På facebook lägger arbetssökande ungdomar och deras vänner ut ”annonser” där de presenterar sig och ber om hjälp med fast jobb. Hjälpargrupper ordnar utbildningar till bland annat solcellsinstallatörer och städare[KFA1] [KFA2] . Arbetskraftskooperativet ABIS[6] har funnits i många år. De står för justa anställningar inklusive försäkringar, där de anställda kan få eller skaffa sig olika uppdrag. Uppdrag Arbete[7] är ett nytt arbetskooperativ med liknande inriktning. Arbetskraftsförmedlingen[8] och kampanjen REDO[9] riktar sig till de ensamkommande som är färdiga med sina gymnasiestudier.
Efterkrigsgenerationen läste Anne Franks dagbok. Idag har svenska barn i Sverige egen erfarenhet av att polisen knackar på dörren och genomsöker bostaden i jakt på deras familjemedlemmar. Vi vet inte hur många flyktingar som göms av civilsamhället[10]. I hemliga grupper på sociala media diskuterar man läget. Man ”byter” ungdomar för att de inte ska ha adress där de bor[11]. Man hyr ödehus och möblerar upp dolda rum bakom butiker för att härbärgera dem som annars skulle ha deporterats. Skolor låter papperslösa ungdomar över 18 år gå kvar.
Vi som befinner oss mitt i allt detta är övertygade om att utan dessa ”vanliga” människor som stödjer desperata flyktingar skulle både antalet självmord och antalet kriminella vara större.
Manifestationer och media
Mycket av civilsamhällets engagemang sker lokalt, i nyskapade grupper eller sådana som redan har funnits men nu bytt inriktning. Mer övergripande planering och samordning sker framför allt på facebook. Två personer startade 2016 en sluten facebookgrupp för professionella – den fick snabbt tusentals medlemmar (#Vi står inte ut men slutar aldrig kämpa[12]). Ungefär samtidigt startades en öppen facebookgrupp, dit både hjälpare och ungdomar snabbt hittade (Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar![13]). Ytterligare en mängd olika grupper och messengertrådar för olika behov startades – och startas fortfarande[14]. ”Bostadsförmedlingar” arrangerades för att ungdomarna skulle kunna stanna på sin ort, fortsätta skolan, ha kvar sitt sociala nätverk. Insamlingar drogs igång. Aktioner planerades, namninsamlingar spreds.
En av de första manifestationerna var Röda tråden på Medborgarplatsen i mars 2017, med uppskattningsvis 3 000 deltagare. Fram till coronapandemin har sedan en mängd stora och små manifestationer ägt rum, i Stockholm såväl som runt om i landet[15]. Flyktingarnas egna manifestationer, framför allt sittstrejkerna Ung i Sverige 2017[16] och barnfamiljernas Liv utan gränser sommaren 2019[17], fick stöd av civilsamhället.
Under de här fem åren har det skrivits hundratals upprop, debattartiklar, faktaartiklar, insändare av politiker, kändisar, organisationer, enskilda[18]. Tusentals brev, digitalt och på papper, har skrivits till riksdagsledamöter och andra politiker. En rapport[19] och två böcker[20] [21] har delats ut till varje enskild riksdagsledamot. Under coronatider har sociala medier blivit än viktigare[22].
I oktober 2020 publicerades en debattartikel med titeln ”Låt våra vänner få stanna i Sverige”. Den var undertecknad av 70 organisationer av sinsemellan olika karaktär och storlek, men med det gemensamma kravet på permanenta uppehållstillstånd för de flyktingar som redan finns i Sverige[23].
Hjälparnas personliga upplevelser, av det som man anser vara svek från statsmakterna, har dokumenterats i ett trettiotal böcker[24]. Därtill kommer alla de böcker skrivna av flyktingarna själva, där hjälpare kan ha stöttat.[25]
Hjälparnas armar når långt
Diskussionerna i sociala media handlar också om dem som deporterats till Afghanistan. Hur klarar de sig? Hur kan vi skicka pengar? Hur kan vi stötta dem så de inte hamnar i drogträsket? Hur stöttar vi dem som måste gömma sig på grund av personliga fiender, eller på grund av livsfara dölja att de är kristna, ateister eller hbtq?
Vi ”hjälper på plats” – dvs. samlar in och skickar pengar som de kan använda för att överleva där de är eller fly vidare till andra länder. Vi kämpar också – oftast förgäves – för att de människor vi ser som våra familjemedlemmar ska få en ny chans att komma till Sverige för att arbeta. En grupp kristna hjälpare gör stordåd i att ordna bostad för ”återvändare” i Kabul och hjälpa dödshotade konvertiter lämna Afghanistan (se kapitel 6V).
För den som sett sin familjemedlem utvisas från Sverige blir livet fullt av oro. ”Han brukar skriva ’god morgon mormor’ varje morgon, men nu har jag inte hört av honom på fyra dagar. Jag vet att hans släktingar letar efter honom för att straffa honom. Jag vet inte hur jag själv ska orka.”
Uppskattningsvis 3 000 ensamkommande svenskafghaner och kanske 100 barnfamiljer har flytt vidare till andra europeiska länder, oftast Frankrike eller Tyskland[26] [27] [28]. Även dit sträcker sig våra hjälpande armar. Diskussioner förs i hemliga facebookgrupper om bästa flyktvägen till Paris, om det finns bättre länder att fly till, hur man förmedlar pengar till sina skyddslingar. Insamling för tågbiljetter, någon som tar emot i Paris planeras. En svensk-fransk förening har bildats för att ge stöd av olika slag[29].
Att Sverige inte tar hand om sina flyktingar från 2015 blir allt mer tydligt i andra länder.
Civilsamhället offras
De som kom 2015 var så många och så unga att de blivit en del av samhället. Svenskfödda barn, ungdomar och vuxna har lärt känna nyanlända i förskolor, skolor, språkkaféer och studiecirklar, i fotbolls-, boxnings- och simklubbar, i orkestrar, körer och teatergrupper. Man har fått grannar från andra världsdelar. Barn har fått storasyskon, ungdomar småsyskon. Vuxna har fått nya barn eller barnbarn. Anställda har fått nya arbetskamrater. Par har bildats och barn har fötts.
På regeringens uppmaning har starka band mellan flyktingar och civilbefolkningen knutits. När våra vänner, bonusbarn och -barnbarn hotas av utvisning ökar vårt engagemang.
Många är nu desillusionerade[30]. Efter att ha följt asylprocesser har vi förlorat tilliten till Sverige som ett land med rättssäkra myndighetsprocesser. I nästa val kommer många att ha bytt parti.
En före detta god man berättar ”hur frustrationen övergår till vanmäktig vrede när godemannen tvingas åse vad som görs mot den unge”. Ibland har deras nya barn inte orkat. ”Jag åkte med dig i ambulansen och satt dag och natt med dig på sjukhuset, strök din rygg.” – ”Sjukhuset berättade att fem personer nu lever vidare tack vare min sons organdonation. Fantastiskt, men det var ju vi som familj som skulle leva vidare …”.
Det finns hjälpare som farit mycket illa[31] [32] [33]. En socialarbetare för ensamkommande barn säger: ”Familjehemmen har trasats sönder av den behandling deras barn har utsatts för under asylprocessen. Nu tvingas vi be dem ställa upp som ’förvar’ tills barnet blir 18 år och utvisas. Ingen av dem kommer att ställa upp igen!”
Hur hanteringen av barn och ungdomar påverkar de nya syskonen, skolkamraterna, fritidskompisarna vet vi inte[34]. Kanske får de aldrig tillit till systemet. Kommer de att rösta i framtiden? ”Nu har jag en sista fråga till dig [Stefan Löfven], en av de frågor som håller mig vaken om nätterna: Vad ska jag säga till min sexåring när han frågar vart hans storebror tagit vägen?”
Vad vill svenska folket?
Asylrättsrörelsen efter 2015 sägs vara den största folkrörelsen sedan antikärnkraftsrörelsen. Då märktes de stora demonstrationerna. Idag är hjälparna upptagna med att ta hand om sina flyktingvänner och nya familjemedlemmar. I coronatider är fysiska manifestationer omöjliga. Opinionsarbetet pågår i insändarspalter, debattartiklar och sociala media. #Vi står inte ut[35] har 80 000 ”gillare”. I den digitala marschen För en mänsklig flyktingpolitik 2021! [36], som startades inför 1 maj 2020, deltar ett hundratal organisationer och grupper från hela landet med egna banderoller, och tusentals enskilda tågar med. Namninsamlingen Här är där man är – permanent uppehållstillstånd för alla som är i Sverige[37] fick på kort tid 38 000 undertecknare.
Nya grupperingar uppstår fortfarande. Läkare i Världen expanderar till flera orter i Sverige (se kapitel 6GX). Nya projekt startas[38]. När ett boende för kvotflyktingar sommaren 2020 kom till i Hägersten, en söderförort till Stockholm, fick en starthjälpsgrupp på Facebook 1 600 medlemmar på kort tid. Att få möta vänliga svenskar, som dessutom kommer med sängar, kläder, leksaker och annat, är naturligtvis en mycket god introduktion till integration.
Många ”vanliga” människor har träffat flyktingar i vardagen. Frågar man dem ”tycker du att NN ska utvisas?” får man svaret ”nej”. Enligt två undersökningar av Röda Korset, Rädda Barnen och Svenska Kyrkan vill majoriteten av befolkningen att barn och sjuka ska få stanna och att familjeåterförening underlättas[39].
”Flyktingkrisen” kom senare
”Det dök upp en kille som höll på att svimma. Han hade inte ätit på 2-3 dagar. Han kunde inte prata förrän han hade ätit lite.”
Det blev ingen flyktingkris 2015. Den började först 2016 när Migrationsverket för att skära ner på kostnaderna reducerade antalet flyktingförläggningar, och nedläggningshotade bruksorter blev av med sina nya invånare som de så väl behövde[40]. Den fortsatte när barnfamiljer och ensamkommande ungdomar skyfflades runt mellan olika platser i Sverige.
Krisen ökade starkt när ensamkommande 18-åringar slängdes ut från familje- och hvb-hem och förlorade sina gode män. Det blev stormvarning när allt fler ensamkommande fick sina tredje avslag och blev papperslösa. Den nya gymnasielagen göt en stund olja på vågorna, men stormen fortsatte med hundratals ungdomar som tvångsutvisades till Afghanistan, tusentals som flydde till andra europeiska länder och många tusen som blev papperslösa i Sverige. Den förstärktes av de många hundra barnfamiljer som lever i limbo. Gymnasielagens kollaps under coronapandemin trasade sönder ännu mera av tilliten till det samhälle som en gång manade oss att ”öppna våra hjärtan”.
Staten har dragit sig tillbaka. Civilsamhället står nu med försörjningsansvar för barn, ungdomar och familjer i Sverige, Frankrike, Afghanistan. Krisen är lågintensiv, men något slut syns inte till. ”Den verkliga kris som flyktingmottagandet lett till tycks inte vara förknippad med flyktingarna, utan snarare med hur tillitsrelationerna mellan staten och det civila samhället påverkats” säger etnologiforskaren Kjell Hansen[41].
Aktivistgrupper
På i stort sett varje ort i Sverige finns hjälpargrupper där de olika kyrkornas församlingar, Rädda barnen, Röda korset, stadsmissionerna och andra samarbetar för att stödja flyktingar med eller utan uppehållstillstånd. Dessa nätverk är sällan hemliga och får ibland kommunalt eller statligt stöd. I några större städer har hjälpverksamheten byggts upp i anslutning till en läkarmottagning för papperslösa.
Många flyktingar har varit i Sverige så länge att de lärt sig inte bara språket, utan också hur man organiserar sig. I de aktioner som bedrivs är det lika ofta flyktingarna själva som är initiativtagare, som vi svenska hjälpare.
Här är några av de större landsövergripande grupperingarna.
FARR – Flyktinggruppernas riksråd är en paraplyorganisation för över femtio grupper, de flesta lokala. FARR ger ut den utmärkta tidskriften Artikel 14.
#Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa vill att alla ensamkommande barn och unga som varit i Sverige minst ett år ska få amnesti. Facebooksidan har 80 000 följare.
Stoppa utvisningarna till Afghanistan! (tidigare Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!) anser att ingen ska utvisas till Afghanistan i dagens läge. Av de 23 000 medlemmarna i facebookgruppen är drygt 7 000 mellan 18 och 25 år, de flesta ensamkommande ungdomar.
Stöttepelaren – stöd för ensamkommande barn och ungdomar är en registrerad insamlingsförening. Ett tjugotal lokala grupper fördelar matpengar till ensamkommande som inte har annat stöd. Föreningen har fått bidrag både från Radiohjälpen och MUCD.
Nu är det nog! är en paraplyorganisation för aktiviteter i samverkan.
Håll ihop Sverige! är en kampanj för att ensamkommande som varit i Sverige över ett år ska få uppehållstillstånd.
Liv utan gränser, Ung i Sverige och Ensamkommandes förbund är organisationer startade av barnfamiljer respektive ensamkommande ungdomar.
Referenser
[1] Villkor för organisationer med social inriktning. Civila samhällets villkor 2015 med fokus på flyktingfrågor. MUCF 2016. https://www.mucf.se/sites/default/files/publikationer_uploads/villkor-organisationer-social_inriktning.pdf
[2] De hjälper ungdomar att begå folkbokföringsbrott. Hem & hyra 11.3.2020 https://www.hemhyra.se/nyheter/de-hjalper-ungdomar-att-bega-folkbokforingsbrott/
[3] Ljusnarsberg tog emot flest flyktingar – så gick det sedan. DN 15.1.2019 https://www.dn.se/nyheter/sverige/ljusnarsberg-tog-emot-flest-flyktingar-sa-gick-det-sedan/
[4] Förare Winbladh, Lisa. Jag har börjat hata er med en intensitet som skrämmer mig. Stoppa utvisningarna till Afghanistan! 20.5.2017 https://stoppautvisningarna.blogspot.com/2017/05/lisa-jag-har-borjat-hata-er-med-en.html
[5] Politiker kritiska till hemligt nätverk som hjälper papperslösa. Sydsvenskan 16.6.2020 https://www.sydsvenskan.se/2020-06-16/politiker-kritiska-till-hemligt-natverk-som-hjalper
[6] ABIS https://wp.arbetskooperativetsolidaritet.se/
[7] Uppdrag Arbete https://www.uppdragarbete.se/
[8] Arbetskraftsförmedlingen https://arbetskraftsformedlingen.se/
[9] REDO https://redo.arbetskraftsformedlingen.se/
[10] Hur många Anne Frank finns det i Sverige? 24.5.2019 https://stoppautvisningarna.blogspot.com/2019/05/hur-manga-anne-frank-finns-i-sverige.html
[11] Är det en hemlighet att civilsamhället hjälper flyktingar? 30.6.2020 https://stoppautvisningarna.blogspot.com/2020/06/ar-det-en-hemlighet-att-civilsamhallet.html
[12] Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa https://www.facebook.com/vistarinteut
[13] Stoppa utvisningarna till Afghanistan! https://www.facebook.com/groups/808057209336108
[14] https://www.soulidarityhr.com/project-soulidarity/
[15] Artiklar om protester, Stoppa utvisningarna till Afghanistan! https://stoppautvisningarna.blogspot.com/search/label/Protester
[16] Ung i Sverige https://www.facebook.com/ungisverige.nu
[17] Liv utan gränser https://www.facebook.com/Liv-utan-gr%C3%A4nser-418779852278740
[18] Andra protester. Stoppa utvisningarna till Afghanistan! https://stoppautvisningarna.blogspot.com/2018/06/andra-protester.html
[19] Rapport om rättsosäkerhet i asylprocessen för ensamkommande barn och unga. #Vi står inte ut 11.9.2017. https://www.mynewsdesk.com/se/number-vistaarinteut/documents/rapport-om-raettsosaekerhet-i-asylprocessen-foer-ensamkommande-barn-och-unga-70084
[20] Thord Eriksson, Thord. Dom som stod kvar. Natur & kultur 2019 https://www.nok.se/titlar/allmanlitteratur-sakprosa/de-som-stod-kvar/
[21] Tusen barn tusen drömmar. Föreningen Kompis Falun och Österlens Stödförening för Flyktingar 2019. https://kompisfalun.com/tusen-barn-tusen-drommar
[22]Till politikerna: Det mullrar i civilsamhället. Stoppa utvisningarna till Afghanistan! 7.7.2020 https://stoppautvisningarna.blogspot.com/2020/07/till-politikerna-det-mullrar-i.html
[23] Till alla riksdagsledamöter: 70 organisationer vädjar – låt våra vänner få stanna! https://stoppautvisningarna.blogspot.com/2020/10/till-alla-riksdagsledamoter-70.html
[24] Många böcker av och om ensamkommande. Stoppa utvisningarna till Afghanistan! https://stoppautvisningarna.blogspot.com/2019/10/manga-bocker-av-och-om-ensamkommande.html
[25] Unga Afghaner i Sverige skriver om sina upplevelser https://sydasien.se/kultur/unga-afghaner-i-sverige-skriver-om-upplevelserna/
[26] Eriksson, Thord. Nyss bodde han hos en familj i Sala – nu bor han under en bro i Paris. Expressen 11.2.2019 https://www.expressen.se/nyheter/qs/nyss-bodde-han-hos-en-familj-i-sala-nu-sover-omid-under-en-bro-i-paris/
[27] De oönskade. Aftonbladet 2019. https://deoonskade.story.aftonbladet.se/
[28] Edler Per, kyrkoherde i Svenska kyrkan, Hamburg. Människor flyr Sverige för rätten att utöva kristen tro. Dagen 3.3.2021 https://www.dagen.se/debatt/2021/03/02/manniskor-flyr-sverige-for-ratten-att-utova-kristen-tro/
[29] Les amis des migrants suèdophone en France https://lamsf.live-website.com/svenska
[30] Nej, Stefan Löfven, vi litar inte på Sverige! 4.1.2021 https://stoppautvisningarna.blogspot.com/2021/01/nej-stefan-lofven-vi-litar-inte-pa.html
[31] Bitti: ”Att det skulle bli så här illa hade jag aldrig kunnat förstå i den värsta mardröm”. Stoppa utvisningarna till Afghanistan! 19.7.2018 https://stoppautvisningarna.blogspot.com/2018/07/bitti-att-det-skulle-bli-sa-har-illa.html
[32] Heléne Fritzon: Civilsamhället pressas orimligt hårt. Stoppa utvisningarna till Afghanistan! 9.8.2018 https://stoppautvisningarna.blogspot.com/2018/08/helene-fritzon-civilsamhallet-pressas.html
[33] Karin till socialministern: Behandlingen av asylsökande blir till ett folkhälsoproblem. Stoppa utvisningarna till Afghanistan! 6.12.2019 https://stoppautvisningarna.blogspot.com/2019/12/karin-till-socialministern-behandlingen.html
[34] Caroline 19 år: Min stolthet för mitt land har bytts till dåligt förtroende 17.5.2018 https://stoppautvisningarna.blogspot.com/2018/05/caroline-19-ar-min-stolthet-for-mitt.html
[35] Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa https://www.facebook.com/vistarinteut
[36] För en mänsklig flyktingpolitik 2021! https://www.facebook.com/groups/forenmanskligflyktingpolitik
[37] Här är där man är – permanent uppehållstillstånd för alla som är i Sverige https://www.skrivunder.com/jag2015
[38] Projekt Soulidarity Human Rights https://www.soulidarityhr.com/project-soulidarity/, https://www.facebook.com/Soulidarityhr
[39] En majoritet av svenskarna är fortsatt positiva till en medmänsklig flyktingpolitik. Rädda Barnen 9.9.2021 https://press.raddabarnen.se/pressreleases/en-majoritet-av-svenskarna-aer-fortsatt-positiva-till-en-medmaensklig-migrationspolitik-3033005
[40] Hansen, Kjel. Flyktingmottagandet och landsbygdens framtid. Flykt. Gränsløs 2017;8. Centrum för Öresundsstudier https://journals.lub.lu.se/grl/article/view/16994
[41] Hansen, Kjell. Flyktingmottagandet och landsbygdens framtid. Flykt. Gränsløs 2017;8. Centrum för Öresundsstudier https://journals.lub.lu.se/grl/article/view/16994