Tusentals svenska afghaner har flytt vidare till Paris.
I takt med att allt fler unga afghaner fick avslag i Sverige började många söka andra vägar. Tusentals ensamkommande har flytt från Sverige till andra europeiska länder, framför allt till Frankrike. Även barnfamiljer söker en ny framtid här. Svenska vänner bidrar ibland med pengar för biljetter och uppehälle, och ger råd om lämpliga resvägar. Det finns idag flera svenska facebookgrupper för pengainsamling och rådgivning.
Skribenter: Sara Brachet, Sara Bussenot, Aurelia Marcus, Bilal Safi, Monika Schwarz, Ella Stark. Texterna har sammanställts av Sofia Norlin. Foto Abdul Saboor. Version 28.3.2021
Ryktet gick tidigt att det är lättare att få asyl i Frankrike än i Sverige.[1] Redan i januari 2017 började unga svenskafghaner komma till Svenska Kyrkan i Paris. Till att börja med hölls kyrkan öppen alla vardagar och nyanlända fick duscha och hjälp med mat och tvätt. Via ett ekonomiskt bidrag anställdes Sara Brachet för att ge en mer aktiv hjälp. När tillströmningen blev för stor såg kyrkan sig tvungen att dra ner på hjälpen.[2] [3] Samtidigt blev tältlägren fler [4] och behoven ökade. Hjälpen organiseras nu i föreningen LAMSF, Les Amis des Migrants Suédophones en France [5] (De svensktalande migranternas vänner i Frankrike). Idag finns uppskattningsvis ca 3 000 svenskafghanska ensamkommande i Frankrike.
När du kommer till Paris får du klara sig själv. Asylprocessen börjar med att du lämnar dina fingeravtryck och om du då klassas som ”Dublin”, d v s hittas i Schengenregistret, riskerar du att skickas tillbaka till Sverige. Det kan leda till att du då behöver hålla dig undan i 18 månader och därefter söka asyl. Blir du ”normal” får du lämna in en asylansökan och får hjälp med mat och bostad någonstans i Frankrike. En ganska hög andel afghaner får relativt snart ett flerårigt uppehållstillstånd, då många domare anser att människor inte kan utvisas till Afghanistan.
Sara Bussenot, ordförande för LAMSF
Hösten 2019 var vi nio personer som grundade föreningen på initiativ av Sara Brachet. Jag kom i kontakt med Sara när kyrkan sökte sängplatser för svenska afghaner.
Vi är idag ett tiotal aktiva personer i föreningen. Vi har ett hundratal stöttande medlemmar, både svenskar och fransmän – och en del afghaner. Medlemsavgiften är symbolisk och den som vill och kan skänker en extra slant. De flesta får kännedom om oss via sociala medier eller när de kommer i kontakt med asylsökande. Vi har även fått ekonomiskt stöd från stiftelsen Rights now.
Vi finns på Facebook och har en trespråkig hemsida,[6] där den franskspråkiga delen innehåller artiklar och texter om svenskafghanernas situation. På dari delar vi utvald information som är relevant för de asylsökande själva. Den svenska delen är störst och innehåller information för asylsökande och för den som vill läsa mer om situationen i stort. Här finns också en blogg med tankar från de unga själva, t.ex. Mohammad som efter en tid som ”Dublin” i Frankrike skickades tillbaka till Sverige och senare utvisades till Afghanistan. Idag skriver han Dagbok från Kabul som finns att läsa varje vecka i Blankspot.[7]
Sedan starten har vi hjälpt flera hundra personer med rådgivning, franskundervisning, kontakt med vård, advokat, tolkning och översättning. 2020 översatte vi dokument för drygt 300 ungdomar. De flesta översättningar görs för dem som blivit ”Dublin”, som en del av överklagan av beslut om överföring till Sverige. Det är speciellt och ofta surrealistiskt att översätta svenska läkares och psykologers intyg, som kliniskt beskriver exakt hur illa det kan vara. Och sedan översätta avslagen för samma person, så att bilagorna till överklagan ska bli komplett: Migrationsverket beslutar att avslå din ansökan…
Monika Schwarz, stödjare
Många killar kontaktar mig innan de åker från Sverige och ber mig om råd. De vill veta mer om möjligheterna till asyl här i Frankrike. Jag säger åt dem att ta med allting från Sverige: alla avslagsbeslut, läkarintyg, intyg från skolkurator eller psykolog om posttraumatiskt stress-syndrom, dopbevis och andra slags intyg från kyrkan om de är konvertiter. Och så tipsar jag om var man kan få gratis mat och kläder.
I synnerhet förklarar jag för killarna vad deras asylskäl är. De förstår inte riktigt vad som är viktigt att berätta för att få asyl i Frankrike. Här finns goda möjligheter att få asyl eller alternativt skydd av humanitära skäl, så det räcker med att komma från Ghazni och vara hazara. I alla territorier i Afghanistan råder det väpnad konflikt som civila kan falla offer för.
I en Facebookgrupp lägger jag upp undervisningsmaterial och jag ber ofta om läroböcker och mobiltelefoner från Sverige.
Sara Brachet, stödjare
Kl. 7 sätter jag på kaffet. Öppnar datorn. Ett tiotal meddelanden finns på messenger. En svensk familj vill veta mer om situationen här, eftersom ”deras” kille måste lämna Sverige. S. vill ha adressen till domstolen i Versailles. A. behöver en advokat inom en vecka. H. undrar om jag är färdig med översättningen. En LAMSF-kollega har hittat en ny volontär för franskakurs-online och ber om nya elever. S. undrar om vi kan hjälpa honom med boende. N. skickar bild på ett brev på franska och frågar vad det är han fått.
Kl. 12 ringer 14-åriga S. som är äldsta barnet och sköter all kommunikation mellan sina föräldrar och syskon och omvärlden. Familjen kom från Sverige för några månader sedan. Idag är hon på la Mairie, stadshuset, och där kan ingen engelska så hon ber mig att vara telefontolk.
Jag möter upp M. som ska till läkaren. Föreningen samarbetar med en läkare som ställer upp för dem som inte har någon sjukförsäkring.
En LAMSF-kollega ringer. Vi försöker se vilka tio killar – Dublin-fall – som sitter i förvar här eftersom en utvisning till Sverige är planerad. De behöver rätt hjälp och ett juridiskt biträde när de landar där.
Kl. 19 är jag färdig med översättningarna. Det finns redan en drös nya meddelanden på messenger och mail.
Aurelia Marcus, organiserar undervisning i franska
Franska staten erbjuder inte franskalektioner åt asylsökande, och inte förrän man har fått uppehållstillstånd erbjuds undervisning i franska av OFII, den franska motsvarigheten till Migrationsverket. Migranter måste vända sig till ideella organisationer, föreningar och bibliotek för att lära sig franska.
Franskkurserna som erbjuds i Paris är ofta bristfälliga. Klasser är överfulla och eleverna har svårt att komma regelbundet eftersom den franska administrationen är krånglig och eftersom de lever på gatan. Nivåerna varierar inom en och samma kurs. Lärarna är oftast volontärer som förklarar grammatiken på franska eller knagglig engelska.
Som lingvist fick jag lust att på svenska hjälpa svenskafghaner att lära sig franska. Fler och fler kom till lektionerna. Nu rekryterar jag volontärer för behovet är stort. 2020 hade LAMSF först lektionsundervisning, därefter onlinekurser under lockdown. Vår teaterworkshop om vardagslivet fick ställas in. Sammantaget under året har 19 lärare undervisat 52 elever: drygt 800 timmar totalt! Kurserna är ofta skräddarsydda och antingen privata eller för grupper på 2-4 elever.
I franskagrupperna skapas stark gemenskap och eleverna får hjälp av varandra att rota sig i det franska samhället och lära känna oss som bor här. Grupplektionerna gör att eleverna kan stötta varandra.
LAMSF söker ständigt nya lärare. De flesta av oss som undervisar bor i Frankrike, men några i Sverige. Alla är inte svenskar. Vi har en ung kvinna som kom till Frankrike från Afghanistan 2011 och som nu undervisar sina landsmän i franska.
Vi lärare har olika yrken. Få av oss hade tidigare träffat migranter, så det blir en ögonöppnare att få lära känna de svenska afghanerna och ta del av deras historia. Vi får lära oss om den svenska asylprocessen och om flykten hit och den första tiden här i Frankrike. Vissa av oss lärare umgås privat med våra elever, så vi kan bli ett extra stöd och hjälpa till med praktiska och administrativa ärenden, bli nya vänner, nya ”föräldrar” eller en ny ”mormor” – ett välbehövligt stöd.
Ella Stark, psykolog
Jag arbetar som psykolog i Frankrike och min specialisering är trauma. Jag har idag en bred erfarenhet av vad människor kan vara med om. I mars 2019 kom jag i kontakt med Sara Brachet i Svenska Kyrkan, vilket ledde till att jag tagit emot allt fler av de unga svenskafghanerna på min mottagning. Idag följer jag varje vecka ett tiotal unga män i behov av stöd och terapi.
Att höra deras berättelser och se deras oro och ångest är ett nytt kapitel i mitt yrkesliv. Jag ser hur ett trauma som skulle kunna undvikas, läggs till redan existerande trauman.
Jag lyssnar och skriver intyg för dem som oftast redan i Sverige haft dokumenterade psykiska problem. De flesta fick lugnande och antidepressiva mediciner redan i Sverige och många får det även här. Inom psykologin vet vi att för att behandla trauma behövs en stadig situation, en grund att stå på. De här unga männen hade det och den drogs bort.
Bilal Safi, översättning & information
Jag är en av de ensamkommande som anlände till Sverige år 2015. Jag studerade på gymnasiet (datavetenskap) och jobbade deltid. Jag var helt självförsörjande och i fyra år kämpade jag hårt för att få en lysande framtid. Livets tuffaste tid började när jag fick sista avslaget på min asylansökan, med beslut om återresa till Afghanistan. Alla mina vänner, kollegor, klasskamrater, lärare, nära och kära, blev chockade när jag sa hejdå för sista gången. Det bara rann tårar på kinderna.
Vintern 2019 gav jag mig ut på ett nytt äventyr och tog mig till Paris. Till en helt annan kultur och ett helt annat system. Jag fick börja om allting från början.
Första kvällen övernattade jag hos en bekant. Vi sov elva personer i en 30 m2 lägenhet. Tidigt på morgonen åkte jag till la Préfecture (Polishuset) och började ringa OFII (Migrationsverket) för att boka tid för att ge mina fingeravtryck. Det var blåsigt och kallt. Vi köpte ett tält och tältade bland de andra stackarna som tvingades sova bland skräp och råttor. Det gjorde så ont i hjärtat när jag såg alla unga män och familjer lida både fysiskt och psykiskt.
Vinternätternas minusgrader, ljudet av råttor och den högljudda motorvägen lät oss inte sova i fred. Under dagarna försökte jag ringa Migrationsverket för att ge mina fingeravtryck och jag köade i timmar framför olika administrativa kontor, för att få igång min asylprocess. Sedan gav jag mina fingeravtryck och blev ”Dublin”.
Efter en månad evakuerades vi till en sporthall. Där sov 100 personer och vi delade på två toaletter och fem duschar. Jag sov på en militärsäng, råttorna var borta men kylan fortsatte, så nätterna fortsatte med att käkarna och hela kroppen skakade.
I slutet av december 2019 flyttade vi till en container. Vi sov fyra personer på 6 m2 och delade på fem toaletter och fem duschar med 80 personer. Det var brist på varmvatten, så även där skakade kroppen och det gjorde ont i huvudet att duscha i kallvatten under vinter- och vårsäsongen. Vi hade fyra matlagningsplattor för 200 personer, så man fick köa i timmar för att laga mat. Livet lekte fortfarande samma lek.
Sedan kallade svenska Migrationsverket mig tillbaka till Sverige enligt Dublin-förordningen. Jag överklagade i franska Migrationsdomstolen, men fick avslag. Så jag behövde åka till polishuset varje månad för att bevisa min närvaro. Efter ett år och en andra överklagan blev jag ”normal”. Nu har jag har lämnat mina asylskäl och väntar på min intervju.
Efter lockdown-perioden 2020 behövde jag förnya mitt récépissé (typ LMA-kort) och polishuset släppte in ca 120 personer varje dag för att göra det. Så jag åkte dit kl. 22 på kvällen och köade till kl. 9.30 på morgonen. Då var jag 70:e personen i kön. De flesta administrativa kontor ger alla kallelse på samma tid, så om man vill komma in måste man ta sig dit minst två timmar innan.
Jag arbetar för LAMSF med olika arbetsuppgifter. Jag översätter texter till dari och pashto, delar viktiga adresser till ställen där man kan få gratis mat och duscha, samt ger information om asylprocessen till asylsökande. Jag studerar datavetenskap och hjälper till när tekniken strular och så rekommenderar jag material till IT-intresserade ungdomar.
Varför arbetar jag hos LAMSF? Jag har ju själv har upplevt väldigt dåliga stunder i Paris. När jag kom till Paris hade jag ingen som kunde hjälpa mig vardagslivet, ingen som kunde ge mig rätt information eller ge viktiga adresser. Jag hade ingen som kunde råda mig i olika situationer, som hjälpte mig med administrationen och med alla administrativa problem som uppstår. Ingen som kunde tolka för mig. Alltså, livet var jättetufft.
Jag vet hur det känns att känna sig värdelös i ett främmande land, så jag bestämde mig för att jobba med organisationer här och samla så mycket information som möjligt. Jag lär mig det sociala arbetet här eftersom socialtjänsten inte verkar jobba från hjärtat. Jag har börjat gå i skolan för att främja min asylprocess och samhället. Just nu ligger jag på B1 nivå i franska.
Slutligen vill jag säga till er att vi alla har en väldigt värdefull känsla i vår kropp, ända från barndomen – en känsla som som gör att vi strävar efter en sak tills vi får den. En känsla som gör att vi aldrig slutar kämpa, som gör att vi försöker stå upp efter varje fall. Försök att väcka denna känsla i er kropp!
Let’s be together and help each other in this difficult situation!
[1] Schibbye, Martin. Flykten från Sverige. Blankspot 28.3.2018 https://blankspot.se/flykten-fran-sverige/
[2] Allt hårdare tryck på Svenska kyrkan i Paris. Kyrkans tidning 1.11.2018 https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/allt-hardare-tryck-pa-kyrkan-i-paris
[3] Svenska kyrkan i Paris: Nu kommer fler svensktalande afghaner än någonsin. SVT 25.11.2018 https://www.svt.se/nyheter/utrikes/svenska-kyrkan-i-paris-tar-emot-fler-svensktalande-afghaner-an-nagonsin
[4] Norlin, Sofia. Jag är arg på Sverige – och jag älskar Sverige. Svenska Dagbladet 9.6.2019 https://www.svd.se/jag-ar-arg-pa-sverige-samtidigt-alskar-jag-sverige
[5] https://lamsf.live-website.com/
[6] Les Amis de Migrants Suédophones en France AMSF https://lamsf.live-website.com/
[7] Dagbok från Kabul https://blankspot.se/tag/dagbok/